Jag såg precis "Älska mig igen". Och som vanligt, när det gäller romantik, blir jag rörd till tårar. Jag tänkte, SKÖNT. Vad skönt att inte minnas. Jag tänkte, vad skönt det hade varit om jag sluppit. Vad skönt att inte minnas det jag redan minns. Vad skönt att något inte bara kommer upp som en bild. Inte som med vapnet. Inte som med kycklingen. Inte som när jag höll mig i handtaget för att inte helt tappa greppet om verkligheten och försvinna genom golvet. Vad skönt att inte oroa sig för att samma sak upprepar sig igen.

Jag säger bara att det hade varit skönt. Jag säger inte att jag ångrar något. För det kan jag ändå inte. Det är ingen mening. Hade inte han. Hade någon annan. Det var vägen jag gick på. Det var vad jag kände igen. Det var vad jag trodde att jag förtjänade. Det var jag. Det var inget mer än så. Det var mitt fel. Alltihop. Kanske delvis.

Någon klandrade mig i tysthet. Det behövdes aldrig sägas. Jag läste mellan raderna. Någon sa till mig att den tidiga meningen, inte vilja, inte just nu, var att stå still. När jorden har galopperat runt ett huvud alldeles för länge, behöver man rum att andas. Tid att smälta. Man behöver pussla ihop bitarna igen. Det gör man inte när man är mitt upp i en känslostorm. Det gör man själv. Ingen annan än jag, kan laga det jag lät mig, han, andra, ta trasigt.

Visste ni, att jag inte tål människor med hans namn? Namnet ger mig frysskador på tårna. Visste ni, att jag hatade mig själv för att jag älskade honom med hela min kropp, hela mitt hjärta, hela min själ? Igår skrev jag vad min kropp gjorde under hans händer. Men visste ni, att jag en dag, inte stod ut med hans ärrade tio fingrar? Jag rös av obehag. Men jag kunde ändå inte. Jag kunde inte. Inte helt.

Visste ni, att det var någon annans ärrade tio fingrar som fick mig att ge upp? Det var någon annan som hjälpte mig påbörja vägen till en helt ny och okänd hamn. Jag förlorade en vän på grund av det. Men jag kan inte vara ledsen för att det blev så. Jag är evigt tacksam för att någon ville röra vid mig just då. Jag är evigt tacksam för att någon motbevisade allting jag hade fått höra att jag var. Allting jag inte var. Jag är evigt tacksam att någon fortfarande gör det.

Det hade förmodligen varit väldigt skönt att inte ha känt allt jag känt. Inte sett allt jag sett. Inte hört allt jag hört. Inte tänkt allt jag har tänkt. Men utan det, utan det jag fick på vägen hit, skulle jag inte vara jag. Jag vet vilken väg jag har gått. Vilket obehag jag har begravt. Jag vet vilken väg jag har kvar. Vilken oro jag måste dämpa. Jag vet. Jag behöver tid. Någon som ger mig tiden jag kräver. Någon som förstår, att vissa sår inte läker på ett år.

Jag har inte stått still sedan jag vände mig om och gick.

Det är vad som verkligen är skönt.
Och det är vad jag vill minnas.
Idag.
Alltid.