"Men du.....

Jag blir glad av din röst.
Jag blir glad av dina sms.
Jag tänker på dig HELA tiden.
Jag saknar dig till och med när jag sover.
Jag tycker om dig Sandra.

Vad mer behöver du för att jag ska vilja krama dig?"

Ja, vad mer behöver jag? Vad mer behöver jag, för att inte stöta bort andras ord? För att jag inte, livrädd, panikslaget, ska sluta andas? Det kanske är så, att det inte finns någon som har sagt så till mig förut. Och han säger mycket till mig, som ingen har sagt förut. Som ingen har sagt utan baktankar. Det kan vara svårt att ha baktankar med trettioåtta mil emellan, eller hur?

Så länge jag kan minnas, har jag velat haft någon som sagt till mig att jag är vacker. Att någon verkligen, verkligen vill ha mig. Inte bara min kropp. Inte bara tillfälligt. Inte bara sådär halvdant. Vad har jag nu tror ni? Någon som säger precis de rätta sakerna. Vid precis rätt tillfällen. Vad gör jag då? Jag stänger av halva mig. Jag blir inte överlycklig. Jag blir vettskrämd. Jag vågar liksom inte ens hälsa på. Men jag önskar att jag kunde säga ja, utan att tveka för allt vad mitt liv är värt.

Så vad behöver jag?
Kanske en knuff i rätt riktning.

 

Soulie

9 augusti 2014 01:07

*knuff*

 

Annie

9 augusti 2014 09:13

Skickar med en knuff här med :-)
Kanske det till och med kan bli bra och bättre!
Jag tror med att det är svårt med baktankar när det är så många mil emellan, har själv erfarenhet av distansförhållande ;-)

Fint du skriver förresten :-)

http://lifebyannie.bloggplatsen.se

Sandra

9 augusti 2014 10:58

Tack Annie :)
Åh, då lugnar det lite kanske ;) en aning i alla fall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...