"Men du.....

Jag blir glad av din röst.
Jag blir glad av dina sms.
Jag tänker på dig HELA tiden.
Jag saknar dig till och med när jag sover.
Jag tycker om dig Sandra.

Vad mer behöver du för att jag ska vilja krama dig?"

Ja, vad mer behöver jag? Vad mer behöver jag, för att inte stöta bort andras ord? För att jag inte, livrädd, panikslaget, ska sluta andas? Det kanske är så, att det inte finns någon som har sagt så till mig förut. Och han säger mycket till mig, som ingen har sagt förut. Som ingen har sagt utan baktankar. Det kan vara svårt att ha baktankar med trettioåtta mil emellan, eller hur?

Så länge jag kan minnas, har jag velat haft någon som sagt till mig att jag är vacker. Att någon verkligen, verkligen vill ha mig. Inte bara min kropp. Inte bara tillfälligt. Inte bara sådär halvdant. Vad har jag nu tror ni? Någon som säger precis de rätta sakerna. Vid precis rätt tillfällen. Vad gör jag då? Jag stänger av halva mig. Jag blir inte överlycklig. Jag blir vettskrämd. Jag vågar liksom inte ens hälsa på. Men jag önskar att jag kunde säga ja, utan att tveka för allt vad mitt liv är värt.

Så vad behöver jag?
Kanske en knuff i rätt riktning.

Hur går det härifrån? Vill ni veta om min panik? Jag känner den. Jag hör den. Jag berättar om den. Minst en gång varje dag. Ibland undrar jag om jag är riktigt frisk. Man kan faktiskt tro att jag sitter i elektriska stolen när jag hör ordet gumman. Man kan också tro att jag tror att alla människor har alkoholproblem, när mitt blod fryser till is när någon vill ta ett glas vin. Och det är inte normalt att reagera så. Det bara inte är.

Hur länge orkar jag? Hur länge orkar jag vilja ha, men inte vilja ha? Hur länge orkar jag tro, men inte våga tro? Hur nära vill jag att han ska komma? Hur mycket kan jag öppna dörren till hjärtat, utan att vilja att den blåser igen med en dundersmäll?

Utan att överdriva, är det schizofrent att vara i min kropp precis just nu.

Hur länge orkar man utan tillit? Hur länge orkar man lyssna till min trasighet?
Så länge som det krävs. Han sa, så länge som det krävs.

När jag hör gumman, tänker jag älska med ena handen och slå med den andra. När jag hör alkohol, känner jag ångorna. När jag hör om droger, ser jag svettande knappnålspupiller. När jag hör, jag vill träffa dig, ser jag mina dåliga val passera i revy. Och jag undrar, är det här också ett dåligt val?

Han tycker inte om att prata i telefonen, men han tycker om att prata med mig. Fyra timmar. Två timmar. Tre timmar. Bokstäver hela dygnet. Jag får fina ord, hela dygnet. Förtjänar jag det? Jag får beskrivande sånger. Jag får panik. Och jag lyssnar en gång till. Det lugnar. Jag får förståelse. En hel massa. Hela tiden. Hur är det möjligt?

Han säger att jag gör honom glad. Kan jag göra någon glad? Tydligen. För han dansar också med dammsugaren. Nästan i alla fall. Men inte som jag. För jag dansar lite mer, lite till, varje dag.

Ni får också lyssna.