Jag har blivit retad på jobbet hela dagen. Tydligen går jag runt med ett fånigt leende. Ni vet ett sånt där fånigt, nyförälskat leende. Jag må vara fånig när jag dansar med dammsugaren. Jag må vara fånig när jag sjunger med i en sång någon skickat till mig. Jag må vara fånig när jag ler över att få ett sms. Men jag är inte förälskad. Inte här. Inte nu. Inte jag.

Vet ni vad jag är glad över? Jag är glad över att jag inte springer. Jag är glad att jag inte kastar mig över relingen och försvinner bland vågorna. Jag är glad att jag kan prata med någon, utan att vandra bort och aldrig återvända.

Vad jag stör mig på, är att jag kollar telefonen stup i kvarten. Jag kan ju ha missat något. Men jag vill inte vara den. Jag vill inte vara väntande. Det stör mig att jag inte har någon kontroll över mina fingrar. Det stör mig att hjärnan på något vis sammarbetar med den där klumpen under bröstkorgen. Så det blir logiskt. Men jävligt ologiskt. Fattar ni? Nej, inte jag heller.

Kan man känna något inför bara någons ord? Känner någon något inför mina?