Pizzan var som sagt bränd. Jag åt halva. Och nu, resten av tomaterna. Jag är verkligen, verkligen inte hungrig. Jag trodde att den här dagen skulle bli bättre. Men fan. Den är som ett enda stort hål av mörker. Det har regnat ute idag. Det gör inget. Det har regnat minst lika mycket på insidan. Och jag hade ändå, förmodligen, blivit skogstokig om solskenet retat mig idag.

Jag slår vad om att hälften av er som läser tycker att jag är löjlig. Det må så vara. Och på riktigt, gör det inget om ni gottar er i det heller. Jag kommer igen. Det gör jag alltid. Men det var ju vansinnigt att något så litet, men stort, kunde göra ont.

Jag har vaktat mitt hjärta. Mina ord. Och första gången sedan honom, slängde jag fram det. Alltså verkligen, på något vis, kastade gris. Det bokstaveras ganska fint framför ögonen nu. Gris blinkar nog, närmare bestämt, med neonskyltar. Bah: Lite haha, vi fick dig igen, din klump. Hur fan tänkte du där?

Jag tror att det var för att han sa att han förstod. Det var vad jag behövde just då. Jag fick rätt mycket jag behövde, vid precis rätt tillfällen. Det var inte så tokigt. Det var inte så tokigt att känna heller. Förutom att jag har ett dussin rädslor, laddade som ett hagelgevär. Beredd att skjuta till när som helst.

Att jag är rädd att bli kallad gumman, är något jag måste jobba på. Att jag är rädd när lovade samtal inte rings, är någonting jag måste sudda bort. Att jag stöter ifrån mig vackra ord, är någonting jag måste studsa mot spegeln. Att jag är rädd för att bli sårad, är någonting jag måste lära mig att leva med. Det finns aldrig några garantier. Inte ens ord. Att jag måste vänta in mig själv i veckor, är någonting som får vänta så länge. Jag kan inte utföra underverk. Inte alla på en gång. Och man kan skynda långsamt, som Skalman.

Jag är alltid glad när jag går in i människors hem. För jag tror, att ett leende alltid smittar av sig. Hur bittra och cyniska de än må vara. Men jag hade svårt att få fram ett äkta leende igår. Jag hade svårt att inte få mina ledsna ögon, att trampa vatten. Och jag hade svårt att känna att jag var helt uppriktig. Jag ljuger inte. Jag ljuger aldrig. Men det kändes som om jag ljög när jag log. Som om jag överdrev, för att få min hjärna och mitt hjärta att också komma dit.

Jag ska jobba igen imorgon. Jag hoppas att mina kollegor inte skämtar med mig. Inte driver med mig. Inte skrattar åt mig. Men vi får se. Det kanske blir en bättre dag. Jag kanske skrattar med.

En vän ringde igår. Och jag kan inte säga att jag försökte prata. För det gick inte. Så vi lade på nästan direkt. Hennes karl vart mållös. Vi brukar prata i timmar. Även när jag inte mår som jag ska. Kan han säga att någonting är fel, då är det fel. Och hon sa just; han tog ifrån dig alla ord. Delvis kanske man kan säga så. Dessutom brände jag nyss en pizza. Det slår alla rekord. För jag förstör aldrig mat.

Jag sa, att nu vet jag att jag kan. Hon sa, att det är bra att du kan känna att du har fler känslor än två. Jag sa, innan var det bara likgiltighet, avsky och hat. Och hon sa, Sandra, det var tre. Då tänkte jag på hur många gånger jag har varit tre om någonting. Jag hade tre just nyss. Två vita och en röd. Vi blev visst fyra. Men jag vill kunna gå ikväll.

Jag önskar att det var lika lätt för mig. Att jag kunde ge mig till vem som helst, helt obehindrat. Att jag kunde välja, att jag kunde byta, avbryta, utan att ens blinka. Då hör jag en långlivad, nertystad röst i mitt huvud. Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag. Och jag hoppas vid Gud, att det inte är sant. Ni var ganska lika ni två. Han sa. Du sa. Ni menade aldrig. Jag tycker om dig, skulle lika gärna kunna vara ett skällsord.

Det blåmärkade att bli jämförd. Att veta vad hon kunde, men inte jag. Att veta att jag var en dag sen med att känna vad jag ville. Det var vad jag väntade på, att känna vad min hjärna tänkte så länge. Jag gör samma i mina tankar, i mina känslor. Jag jämför. Jag hör vad han sa, i det du sa. Jag blundar nu. Och jag behöver blunda, för jag ser dig annorlunda nu.

Tills känslan att bli övergiven dör. Tills dess, kommer jag sakna dina ord mer än vad du tror.

Jag vet inte vad jag sökte svar på, när jag skrev. Kanske varför. Det är ändå den fråga jag aldrig har fått svar på. Men alltid har undrat över. Och jag kan efter det konstatera, att det är som ett slag under bältet att få sina omsorgsfullt valda ord omvandlade till något som jag aldrig sa.

Vid fyra skrev jag att jag skulle dansa. Jag har inte dansat än. Jag förmår mig inte. Jag lyssnar fortfarande på samma meningar som jag gapat till i leasingbilen tidigare idag. I need intervention, attention, to stop temptation to scream. Jag tror jag tog det här hårdare än vad jag tänkte. Jag vet inte hur många gånger som jag sa att jag inte litade. Jag gjorde nog det ändå. Jag känner det nu. Och det här var stort för mig. Att tillåta mig själv att känna igen.

För min egen skull, gjorde jag det felfritt. Jag sa vad jag tänkte. Vad jag kände. Jag väntade tills jag kände mig redo. Det är mer än vad jag någonsin har gjort. Jag gjorde mitt allra bästa och det var inte tillräckligt för någon annan. Men det var stort för mig. Även om många meningar har golvat mig ikväll, så har jag ändå det. Att jag satte mig själv i första hand. Utgången hade förmodligen inte ändrats om jag hunnit dit. Men det var väl tur för det hjärta som aldrig känner någonting halvdant.

I skrivande stund, kröp ena katten upp på min vänstra sida. Den kom fram och nästan kramades. Det var under samma minut, som jag kände att jag behövde det. Lika mycket som jag igår, behövde höra vad jag är värd. Och jag är värd någon som kan vänta i tre veckor, utan att säga; jag var dum. Men ja, du var dum. Du kanske gjorde det bästa du kunde, men det gör det inte rätt.

Medan han trodde att han skulle krympa, så växte han i mina ögon för varje ord. Han blev stor av att dela med sig. Det krävs tillit. Ärligt. Jag antar att han därmed har en del av det. Men man kan inte säga att man tycker om någon, när man tänker på någon annan. Så det är inte förrän nu, som jag verkligen vill stänga mina ögon.

Hur är då den perfekta killen?
Han är allt jag aldrig haft.