Jag tycker det är svårt att lära känna nya människor. När jag säger så, syftar jag främst till karlar. Jag menar, jag har ju inte ett oklanderligt förflutet. Människor som intresserat mig har mer ofta än sällan varit såna som jag har tillräckligt med erfarenhet för att säga att jag borde hålla mig ifrån. För jag behöver ingen, vars stora intresse, är att djupdyka i öl. Jag behöver ingen som vet hur man gör en pipa av ett Treorör.

Jag vaknade inte en dag och bestämde mig att känna avsky mot det andra könet. Men det kanske jag gjorde ändå. Jag menar, det har ändå tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt valt att prata med någon. Och då syftar jag till att verkligen prata. Inte om ytliga saker som vädret. Inte om hur min rumpa är fin eller inte. Det är den, om någon ville veta. Men rumpor pratar man inte om i den bemärkelsen, varken när det regnar eller när solen lyser.

Man kan dock säga att jag vaknade en dag och inte längre var helt fientlig. Men jag svarar aldrig människor som skriver att jag är sexig. Man bör åtminstone inte göra det när man tänker "jaha, där blev jag ett objekt igen". Jag svarar inte människor utan bild. Kanske är jag ytlig, men jag vill gärna se vem jag pratar med. Jag svarar inte människor som är jämngamla med pappa eller mamma för den delen. Vi kan väl lugnt säga, att det inte fungerade förra gången.

Jag är lite avvaktande mot människor med barn. Jag tycker om barn. Men jag vill inte gärna försöka spränga en mur av ogillande, det första jag gör. Jag kämpade förra gången. Jag försökte verkligen. Det var inte förrän jag satt med en förtvivlad tjej i mina armar, samma kväll som vi upplevde monstret tillsammans, som det ändrades. Monster säger jag, för att han blev tio storlekar större, spände varenda muskel och visade eld i kolsvarta ögon när han släppte mitt hår och kastade mig in i hennes säng. Om jag inte sagt det förut, så sprang jag inte ut, livrädd för mitt liv, för att det fanns ett barn som behövde mig mer än vad jag behövde leva.

Jag vet att det där verkligen är att ställa allting på sin spets. Men jag är bara avvaktande, inte helt illamående av den tanken.

Svarat människor långt bort, har jag gjort. Alla två, typ. För det är också ett skydd. Visst kan det komma frågor som får mig att skräckslaget vilja mura in mig en egen vägg, men det är inte lika påträngande som när någon i närheten ger mig sitt nummer och säger att jag ska höra av mig, om jag bestämmer mig för att gå ut. För att den vill ses. Newsflash: Det här handlar om vad jag vill. Vad jag anser mig ha rätt till. Egen vilja. Självrespekt. Och jag äger en hel massa sånt nu.

Jag fick faktiskt frågan, om jag skulle kunna tänka mig att flytta. Tänker gör jag ju, massvis, som ni hör. Men jag hade nog tänkt, att det var min tur nu. Att någon skulle göra det för mig. Kanske någon som inte var helt främmande för Höga Kusten. Jag har aldrig beräknat möjligheten, att min egna lilla familj, skulle vara långt bort från min allra första familj. Jag har snarare räknat med tanken på att mamma skulle hänga upp mig i taket och piska mig med granris, om jag inte var i närheten med ett barnbarn.

Nu är jag jävligt långt fram i tiden. Ibland hamnar man visst där. Jag vet aldrig utgången på det jag skriver, innan jag börjar.

Det är alltså inte bara för att jag är fullkomligt och extremt inne på självbevarelsedrift, som jag valt att inte träffa någon. Jag har även valt att inte prata med någon, för att bespara andra, för att jag inte är där än. Och givetvis för att jag inte vet, om jag är tillräckligt ihoplappad för att säga nej om ett nej behövs i takt med mina egna känslor.

Allt jag har tänkt är inte något som är skrivet i sten. Men full och Treorör, är berg. Och det vill ingen försöka bestiga fram till mig.