Tror ni man kan vakna en dag, en natt och inse hur dum man är?

Människor är inte helt ärliga. Det bara är så. Människor vågar inte säga sanningen. Inte direkt. Det bara är så. Och där faller man ur sängen. Där slår man i golvet och undrar vad fan som hände mitt emellan. Och det var ju tråkigt. Jättetråkigt.

Jag tror inte längre att man kan tycka om någon genom deras ord. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde. Eller jag gör. Ja, jag gör. Nu vet jag, att när någon skriver som mig, så har jag inte längre båda fötterna i marken. Jag vet att jag tycker om vackra ord. Jag vet att jag tycker om att få sånger i små, inte särskilt obetydliga, meddelanden. Jag vet att jag tycker om att få veta att det enda någon kan ge mig, är sig själv. Inte kroppsligt. Utan tankemässigt. Känslomässigt.

Jag vet att jag inte är perfekt. Jag tycker inte om mig själv alla dagar. Jag gillar inte min spegelbild klockan fem på morgonen. Jag nyper i fett som jag tror att jag har. Jag förbannar mitt hår. Jag sminkar över det jag inte vill se. Det jag inbillar mig att andra skulle få mardrömmar av. Och jag tänker helt åt helvete ibland. Vad jag aldrig gör, vad jag aldrig har kunnat , är att sminka över vad som händer inuti. Jag har aldrig kunnat utesluta vad mina fingertoppar gör, när de möter tangenterna.

Den senaste veckan har jag inte kunnat sova, för att jag har varit upptagen. Jag har blivit charmad. Jag har skrattat. Jag har blivit kallad annat än luder, hora och misslyckad. Jag har blivit glad. Och det var längesedan. Så längesedan att jag inte minns när. Om jag somnar av att inte vara upptagen, vet jag att jag inte kommer att vakna glad senare idag. Jag vet att jag kommer att sakna något. Men det är okej. Bara jättetråkigt. För jag hann känna något inför någon annans ord och jag undrade, vad jag skulle ha känt bredvid.