Mellan nålar och introduktion av gymleksaker, så har jag läst precis hela dagen. Det är någonting med böckerna som får det att suga till av längtan djupt inne i bröstet, men ändå inte. Sa jag att jag var inne på den tredje? Okej, det utelämnade jag kanske. Femtio nyanser av frihet. Om jag får tolka titeln på mitt eget vis, så var det precis vad jag fick när jag lämnade mitt norrländska hem.

Det är andra omgången av sträckläsning om Mr Grey. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte första gången. Men jag har det lite på tungan, vad jag tänker nu. Jag har varit vidöppen med vad som hände mellan mig och mitt ex. Alla skrikna ord. Alla inre slag. Den yttre, lilla, våldsamheten. Lilla säger jag, för det var inte den jag tog långlivad skada av. Vad jag aldrig har satt ord på är hur hans beröring också fick mig att stanna lite till. Lite mer.

När jag läser, påminns jag om hur väl min hand passade i hans. Hur jag kunde dra mina fingrar längs hans linjer i handflatan. Hur hans skrovliga fingertoppar berättade en brännande historia som fortsatte skrivas när han satte dem på min hud. Jag minns hur håret reste sig från nacken och ner till fotknölarna. Min kropp reagerade precis som den jag läser om. Den förrådde mig, när min hjärna, mitt förstånd, sade stopp.

Jag vaknar av det ibland. Av hans skadade, underbara händer. Hur kan jag säga underbara undrar ni? Jag kan. Om du, liksom jag, någonsin har känt en annan människa älska dig genom sina bara händer, då förstår du. Den energi, den känsla som omsluter uppresta hårstrån, är inte att leka med. Det bara är uteslutande magiskt.

Jag känner ingenting sådant inför honom nu. Känslan är annorlunda. Det är äckel. Enbart äckel. Jag är medveten hur ovanstående kan luras, men ni får helt enkelt lita på att mina fingertoppar ger er och mig, nakna, ärliga ord. Jag litar i alla fall på att äckelkänslan är helt obotlig.

I ett annat inlägg skrev jag vad jag vill ha, när jag vill ha det. Jag vill ha småsaker egentligen. Sådant jag aldrig haft. Sånt jag aldrig fått från någon annan, som inte bara varit min vän. Någon gång vill jag uppleva hur det känns när någon som innerligt tycker om mig, ringer och säger att jag bör sitta ner, endast för att berätta att jag är vacker ikväll. Lyckligtvis har jag en vän som gör så, tills jag finner den egenskapen han har, hos någon annan.

Fan, vad jag har blivit duktig på att veta vad jag vill ha. Förut var jag helt fantastisk på att berätta vad jag inte ville ha. Det var en annan vän som sa att det var någonting jag borde bli bättre på. Och jag kan väl tacka henne för det. Det är mycket lättare att veta vad man vill, när man vill, hur man vill.

Hur man får mig på fall, är ingenting jag tänker berätta för världen. Men händer som berättar en historia och en ytterst liten dos av en viss Grey, det är en jäkligt bra början.