Jag vaknade nu. Somnade gjorde jag halv sju. Jag hade ingenting som höll mig vaken. Och det fanns ingenting som fick mig vilja att vara vaken.

Jag funderar på om jag verkligen ska skriva mer. Igen. Jag berör inte människor på sättet jag vill. Jag får inte människor att fastna. Inte som jag gör. Inte som när jag inte kan slita mig. Inte som när jag blir förvånad att det är jag som har skrivit det här. Jag kan känna att det är bra ibland. Att jag är duktig. Men vad fan, vad tjänar det till, att jag är duktig på trasiga hjärtan?

Jag kväver impulsen att skriva vad jag vill. Det känns egentligen som om någon annan trycker ner en fet hårboll i halsen och kväver mig. Inte jämföra. Inte jämföra. Men det är så lätt. Det är så jävla lätt att mina tankar och mina känslor, hamnar just där. Och det är så jävla lätt, att säga att jag än van.

Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig eller någon annan. Mig för att jag trodde att kanske. Kanske. Mig, för att jag plågar mig själv på alla sätt jag kan. Alla sätt jag vet hur man gör. Någon annan för att kanske. Kanske. Någon annan, för att den sa och gjorde skillnad. Någon annan, för att den ville vara min vän. Vad ska jag göra med det? Hoppas att ni har det bra tillsammans? Att hon ser vad jag såg? Att hon tycker om ord? Nej. Jag är som du sa, sårar du mig, så sårar jag dig. Det kanske är därför jag ser honom, i skuggan av vad du brukade vara.

Så.. Är det här det sista jag skriver? Jag vet inte. Jag vet ärligt inte. Just nu, har jag till och med svårt att se, vad det skulle göra för skillnad för mig.