Del ett, är en introduktion i vad som komma skall. Den kommer att påpeka en del brister hos det motsatta könet. Typ alla. Detta är också den känslokurs som borde finnas och vara obligatorisk från och med 16års ålder. Känsliga läsare varnas (de som fortfarande är kär).

Första lektionen: Öppna käften i tid! Stå inte och gapa som ett fån. Sitt inte och tryck på förklaringar. Gör som tjejer gör bäst, agera höns. Kackla fjärdrarna ur er!

Andra lektionen: Var ärlig i dina avsikter! Vän eller inte vän? Förhållande eller sex? Det är frågan. Nåja, BESTÄM dig från början och ha en röd tråd kvar genom hela resan. Det går inte att ändra sig efter humör.

Tredje lektionen: Lyssna! Det är skillnad på att vara närvarande och delaktig, precis som att höra och att lyssna. Prova det andra alternativet, för det första har uppenbarligen inte fungerat hittills.

Fjärde lektionen: Det finns fler perspektiv än ditt! Det handlar om hänsyn, att ge och ta. Öppna ögonen. Ingen blir lycklig av att konstant göra på ditt sätt. Det sista du ser är en rygg.

Femte lektionen: Gråt! Får du rysningar? Tål du inte att se henne gråta? Återvänd då till din mammas livmoder. Det går inte att ha kvar kakan och äta sen samtidigt.

Innan vi avslutar vill jag påminna om några viktiga regler vi har att följa. Ett: Du är välkommen - inte din attityd. Två: Enda villkoret för att vid avslutning få ett diplom, är att ha förstått innebörden med denna kursstart. Tre: Kvinnor säger att vi är korkade och att vi alltid lyckas med det vi inte ska, så i den tredje regeln påminner vi oss själva om att detta är den röda tråden genom HELA kursen. Fyra: Den som inte blir godkänd, tappar omedelbart sina juveler.

Fortsättning följer..

Mitt huvud leker med mig. Spelar mig spratt. Kläder täcker över hela soffan, för det var där du satt. Det var där du hade din plats.

Hela situationen gör mig förbannad. Det här jag är i, det här jag går igenom, får det att brinna. Jag önskar för allt i världen att det här inte fanns. Jag önskar bort dig. Jag önskar bort den där dagen ute vid havet. Jag önskar bort samma kväll, för utan den hade jag inte suttit här. Jag hade inte varit glad, för att sedan bli ledsen. Du är en någon som inte förtjänar en endaste tår. Det är inte för din skull de rinner. De ska inte nudda dig. Jag lovar och svär.

Jag känner mig blåögd. Jag tror och tänker det bästa om människor. Alltid. Tills den gången jag blir bevisad motsatsen. Det behöver inte vara första, andra eller tredje gången men det händer när något slår riktigt fel. Det här slog fel. Riktigt fel. Orden som sas. Känslorna som kändes. Sakerna som hände.

Det börjar med en känsla av att vara grundlurad. Sedan kommer tårar. Det fortsätter med att vara sårad och sviken. Tårar igen. Därefter kommer ilskan och allting känns onödigt. För det var bara en lögn. En stor fet lögn, från början till slut. Och tårar följer tätt efter. Man får helt enkelt inte finnas, för att sedan gå. Inte här. Inte i min värld.

Jag har fortfarande svårt att äta. Det växer och känns bara äckligt. Det känns som att det är kryddat med lögner och svek. Du är överallt. Jag tål det inte. Samtidigt ser jag mig själv och slår hårt, för jag borde förstått. Jag borde sett. Jag borde inte ha känt. Jag borde inte ha visat. Jag borde inte haft mitt hjärta öppet. Jag borde bara inte. Jag borde ha vetat bättre. Jag borde lyssnat på för bra för att vara sant.

Jag vet. Bättre sent än aldrig. Det kommer fler tåg. Ni var inte ämnade för varandra. Mister du en står tusen åter. Du förtjänar det bästa. Det blir bättre. Du kommer att hitta någon. Tiden läker alla sår. Jag kan hela ramsan, men det betyder inte att det gör mindre ont. Det betyder inte att tårar inte rinner. Det betyder inte att jag inte är arg. Det betyder inte att jag känner mig mindre lurad, sårad eller besviken. Det är faktiskt fantastiskt hur ont det kan göra. 

Jag är heller inte sen att påminna mig själv hur ont det gjorde sist och hur ont det kommer att göra i framtiden. Därför är jag i partiet - det är inte värt det. Tusen dagar bland bomullsinlindade rosa moln, väger inte upp en dag av det här. Jag kan inte se meningen. Jag kan inte känna den. Jag kan inte se varför jag skulle öppna mitt hjärta igen.

Jag är medveten om att det är oundvikligt, det kommer att hända förr eller senare. Ingen vill vara ensam. Inte ens jag. Inte ens jag, trots mina försök att intala mig själv just det. Det absolut enda jag försöker med i en övertygnings-form. En dag, kommer dörren stå vidöppen, så det bara är att torka av skorna och gå in. Men just idag är det bara jag. Jag, min ilska, mina tårar och mitt brustna hjärta.

"When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse 

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?"

Vissa stunder kan det kännas som om jag sörjer någon som dött. Borta för alltid, död och begraven. Ett sista farväl. Skillnaden mellan dig och farmor är hårfin, men ser jag henne, har mitt förstånd försvunnit. Börjar jag sakna, önskar jag att någon klappar mitt huvud hårt. För du får inte vara saknad. Inte av mig.

När jag hade svårt att se dig i ögonen och tittade åt ett annat håll, var jag rädd att du skulle gå din väg. Rädd att mina känslor skulle börja göra ont. De som växte. När jag kramade dig extra hårt, vågade jag inte ta på mina känslor. De som växte. Jag vågade inte släppa, ifall det skulle vara den absolut sista. Jag tänkte på mina känslor. De som växte. När jag kysste dig, den där utöver de andra, ville jag bara påminna om att du var min. Jag kände. För du fanns i ett hjärta. Du fanns i mitt. Bland känslor som växte.

Min säng har blivit ett forum för sånt här. Det känns mest. Min säng har blivit nedtryckt av någon annans kropp än min. Den har blivit nedtryckt av din. Ditt täcke är fortfarande kvar. Jag vill ha en ny säng, för det är inte bara täcket som stannat. Tänk om jag kunde radera dig helt, om jag inte blivit kär. Jag sörjer som om någon dött. Det är en del i mig som har packat och gått. Om någon hittar biten, skicka tillbaka den till mig då.

En konstant på-väg-att-kräkas-känsla plågar mig. Jag mår illa över situationen. Illa över det som känns som ett spel. En jävla katt och råtta lek. Det gnager i mig. Jag vill fortfarande skrika och slå.

Det är orättvist, så förbannat och vansinnigt orättvist. Mina ögon svider. Min kropp strejkar. Den konstanta klumpen, den är stor igen. Ensam i min säng. Varför är det alltid värst? Jag tappas på vatten, medan jag tror mig veta vad du gör. Att tro gör det värre, för du har det bra. Du sover, för du fick som du ville. Du kladdar inte mascara på kudden, för du ser inte ut som ett spöke utan. Inte heller som en tvättbjörn när det rinner, för du gör inte som jag. Du skrattar, för du har roligt. Du gör allt du behöver och klarar det galant, för du känner inte. Du äter, för du kan äta. För dig är det gott, för det smakar. För dig växer inte varje tugga, för hos dig finns hungerkänslor.

Jag väntade ut. Jag gjorde inget, sa inget. Det här skulle inte hända. Det var så du sa. Du sa. Du sa, det är det sista jag gör. Ska jag vara lycklig över att du inte lovade? Ändå känns det likadant. Du gjorde det sista. Fullmånen gör resten. Fel vecka gör allt. Att en olycka kommer ensam, verkar jag kunna se mig i stjärnorna efter. Om det är tur eller inte, att något lyser klart, det har jag inte bestämt mig för än.

"Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut"

Hur tolkar jag att besöken skjuter i höjden? Ska jag se er som skadeglada, bara nyfikna eller både och? Vad är det med en människas sorg som väcker ett intresse? Min sorg. Min förlust. Mina känslor.

Melissa Horn har gjort en hel skiva tillägnad mig, "Innan jag kände dig". Klyschigt, ja väldigt. Sorgsna sånger, ännu mer gråt. Varför inte? Jag är ledsen, så varför ska jag dölja det? Om tårarna tar slut, så vet jag varför. Jag har hjälpt dem på traven. Jag vill skrika på världen. Jag är arg. Varför händer det här mig? Jag vill skrika på världen. Jag tycker synd om mig själv. Jag skriker och hoppas att någon hör, för jag kan inte ensam. Jag är inte stark ensam. Om jag skriker mig hes, hjälper det då?

Man får inte tycka om mig och göra såhär. Man får inte säga det är jag, inte du. Man får inte ta på mig och låta händerna stanna kvar. Man får inte kyssa mig och lämna avtryck. Man får inte finnas för att sedan gå. 

Telefonen ringde. Okänd. Jobb. Jag tackade ja. Jag gömmer mig gärna under täcket. Jag slutar gärna finnas för en stund. Jag gråter gärna mer. För jag vill att det tar slut. Att känslor tar slut. Framförallt att det slutar göra ont och vara till besvär. Som känslostyrd människa, kan det mesta bli fel. Jag håller mig i negativ, allt blir fel. För jag kan inte. Jag förmår mig inte. Jag vill kasta och slå. Jag vill att behövas tillbaka, ska vara för mig också.

Jag tappade någon. Jag tror jag sörjer det ett tag. Det är visst okej att vara ledsen. Det får vara så. Det måste vara så. 

"Allt som var på riktigt, känns på låtsas nu"

En klump, den välkända mellan bröstet och magen. Den som gör det extra svårt att andas. Den som gör jävligt ont. Den som skriker ensamhet. Gråter och gråter lite till.
Det finns en skillnad i att höra och att lyssna. Det finns en skillnad i att ha och att vara med och finnas där. Det fanns en skillnad mellan dig och dem, men nu är du också ett ont. Ett ont i min kropp. En någon som har tagit en bit utav mig, utav det hjärta som så glatt släppte dig in. Det svaga som föll. Andades in och levde lätt. Rosa moln inlindade i bomull, det ska vara att vara kär.

Ledsen. Sårad. Besviken. Arg. Lurad. Utnyttjad. Inget av det nämnda, rimmar på kärlek. Det är bara känslor. Mina förbannade känslor till att göra ont. Den knytnävstora klumpen där i mitten. Den som vet, att jag sover ensam ikväll och växer på sekunden.

Jag bara inte vill. Jag bara inte vill något mer. Igen är återkommande. Inte igen. Inte igen. Om jag fick välja, skulle jag snöra åt varenda känsla och jag skulle utan tvekan börja med ensamhet - för det hände igen. Det som skulle vara helt. Det som skulle vara annorlunda, bättre och fantastiskt.