I sändarens hjärna skapas föreställningar om vad som ska förmedlas

|

Dessa föreställningar ska omsättas i ett begränsat antal
ord som inte kan omfatta hela verkligheten

|

Budskapen formuleras

|

Mottagaren försöker registrera vad som sägs

|

I mottagarens hjärna bearbetas informationen utifrån
hans/hennes egna tolkningsramar

|
|

|

ÄR DET KONSTIGT ATT DET BLIR MISSFÖRSTÅND? Typ, konstant?

Ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Att inte alltid säga vad jag känner. Inte som en kniv genom smör. Jag är öppen om tårar, svordomar, ogillande, ilska, skratt, glädje och lycka. Det är hårfint vart gränsen går. Vad som är för mycket. Vad som inte passar in. Vad som är för ärligt.

När jag skriver, tänker jag inte på någon annan. Jag tänker på mig. Jag tänker på mitt, på vad som är jag.

Rätt och fel, kan vara en enkel ekvation. Men vad som är rätt för mig, behöver nödvändigtvis inte vara rätt för andra. Så ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Tränga in ord och känslor i ett hörn. Inte allt. Men det som är för mycket. Vad är för mycket? Vad är inte rätt?

Det är svårt att vara en version mindre av sig själv. Jag vet när det händer, när jag sluter mig som en sten och det stannar inuti. När mitt blir en börda. När någon kommer för nära. För att skydda mig själv. Skona någon annan. Såna gånger försöker jag bättra mig och vara den högre versionen. Det är såna gånger som jag inte trivs i mina skor.

Jag tänker på mina skor och hur trånga de blir. Det går att töja ut. Att vänja sig. Men det är obekvämt.