Tänk om jag fick behålla den här känslan. Den som gör att det är så jävla lätt att skriva. Annars får jag för mig att allting fastnar, när det är på väg ut. I mitt universum är det en katastrof, för hur gör man utan ord? Identitetskris. Vem skulle jag vara utan ord?

Ibland tror jag att jag skulle kunna skriva en bok, att jag skulle vara kapabel till korrekta meningsuppbyggnader under minst 200 sidor i ett bundet material. Det är stunderna som jag tror på min förmåga. När det sedan påpekas av andra, är jag snabb att skjuta det åt sidan. För inte skulle väl jag. Jag kan inte sånt. Jag är ingen sån. Jag är ju bara jag. Vanlig. Normal. En i mängden.

Som nöjdast är jag när jag känner att jag fått till det. När jag tror att känslan nått fram. När den gått genom dataskärmen. När den gått igenom en uppgift. När någon ser, att det är jag. Mina känslor i ord. Men sedan hamnar jag i katastrof, för den gjorde inte den. Känslan. Den som läste, kände inte vad jag kände. Kände den någonting alls?

Det här är viktigt för mig. Meningarna är viktiga för mig. Jag är viktig för mig. Det här är jag. Jag och mina ord. Vi är vänner idag.

Officiellt, en vecka. Sju dagar och jag mår bra. Jag ler. Jag skrattar. Det är på riktigt. Jag behöver inte länge känna mig obekväm i mina egna skor. Det som är bra, är på riktigt. Jag är hel. Så hel som jag kan bli. Vad mer kan jag begära? Vad mer kan någon annan begära?

Officiellt, en vecka. Inofficiellt, längre än så. Det är få människor som vet. Solen var inte bara gul. Gräset hade också en färg, det var grönt. Jag tappade mitt glada på vägen. Skyllde ifrån mig på något som gick att ändra, för just det, den ändringen, skulle göra det bra igen. Den skulle göra mig bra. Jag tror inte att jag visste. Jag valde att hoppas. Jag valde att blunda. Vi skulle vara fantastiskt. Vi skulle vara annorlunda. Bättre. Magiskt.
Omedvetet var det redan klart. Min sorgeprocess började då. Jag grät, för solen den var gul. Gräset var grönt. Och vattnet, det var blått. Jag var känslig, det var så vi sa. Det som bestämdes var att jag var felande. Jag var också övertygad, tills för några dagar sedan. Dagen då jag insåg, att jag inte bara var känslig. Ett finger med i spelet hade det, känsligheten, utan tvekan. Men det var inte fullt så enkelt. Det var inte hela sanningen.

Han var inte för mig. Jag var inte för honom. Vi var ingenting tillsammans. Och det slog mig, som en blixt från klar himmel. Jag vaknade upp och hade gråtit klart. Min bit var borta och skulle aldrig mer hitta tillbaka.
Det som däremot är någonting för mig, är ärlighet. Jag frågade. Jag berättade. Delade och växte. Jag växte i mig själv. Inte på grund av honom, utan på grund av mig. Jag gjorde annorlunda. Jag gjorde nytt. Försökte på alla sätt och vis. Det är det som gör att jag ser mig själv med andra ögon. Jag tog av mig koftan och reste mig upp. Jag vet. Efter regn kommer solsken.