Vissa stunder kan det kännas som om jag sörjer någon som dött. Borta för alltid, död och begraven. Ett sista farväl. Skillnaden mellan dig och farmor är hårfin, men ser jag henne, har mitt förstånd försvunnit. Börjar jag sakna, önskar jag att någon klappar mitt huvud hårt. För du får inte vara saknad. Inte av mig.

När jag hade svårt att se dig i ögonen och tittade åt ett annat håll, var jag rädd att du skulle gå din väg. Rädd att mina känslor skulle börja göra ont. De som växte. När jag kramade dig extra hårt, vågade jag inte ta på mina känslor. De som växte. Jag vågade inte släppa, ifall det skulle vara den absolut sista. Jag tänkte på mina känslor. De som växte. När jag kysste dig, den där utöver de andra, ville jag bara påminna om att du var min. Jag kände. För du fanns i ett hjärta. Du fanns i mitt. Bland känslor som växte.

Min säng har blivit ett forum för sånt här. Det känns mest. Min säng har blivit nedtryckt av någon annans kropp än min. Den har blivit nedtryckt av din. Ditt täcke är fortfarande kvar. Jag vill ha en ny säng, för det är inte bara täcket som stannat. Tänk om jag kunde radera dig helt, om jag inte blivit kär. Jag sörjer som om någon dött. Det är en del i mig som har packat och gått. Om någon hittar biten, skicka tillbaka den till mig då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...