En klump, den välkända mellan bröstet och magen. Den som gör det extra svårt att andas. Den som gör jävligt ont. Den som skriker ensamhet. Gråter och gråter lite till.
Det finns en skillnad i att höra och att lyssna. Det finns en skillnad i att ha och att vara med och finnas där. Det fanns en skillnad mellan dig och dem, men nu är du också ett ont. Ett ont i min kropp. En någon som har tagit en bit utav mig, utav det hjärta som så glatt släppte dig in. Det svaga som föll. Andades in och levde lätt. Rosa moln inlindade i bomull, det ska vara att vara kär.

Ledsen. Sårad. Besviken. Arg. Lurad. Utnyttjad. Inget av det nämnda, rimmar på kärlek. Det är bara känslor. Mina förbannade känslor till att göra ont. Den knytnävstora klumpen där i mitten. Den som vet, att jag sover ensam ikväll och växer på sekunden.

Jag bara inte vill. Jag bara inte vill något mer. Igen är återkommande. Inte igen. Inte igen. Om jag fick välja, skulle jag snöra åt varenda känsla och jag skulle utan tvekan börja med ensamhet - för det hände igen. Det som skulle vara helt. Det som skulle vara annorlunda, bättre och fantastiskt.