Hur kommer det sig att ingen av världens alla förklaringar räcker till, men att ett litet ord som förlåt kan få någon att tappa fotfästet och ramla en gång till?

Jag har svårt att vara tacksam. När någon sviker mig, när någon trampar på mina tår har jag svårt att finna tacksamheten därifrån. Jag ser rött. Jag är tjuren som blir retad och letar vägar att gå till attack. Skit ska skit ha, är det enklaste sättet att beskriva min tankegång.
Personen eller personerna i fråga förlorar min förmåga till hänsyn, min empati och tillit. Men det betyder inte, att jag agerar ut eller att jag inte tänker. Förstå mig rätt, grodor har visst en förmåga att slinka ut. På fel ställe, med fel person i närheten förlorar jag mig själv och den trevlighet jag besitter. Men riktningen, den är i alla fall nollgradig. Den håller stumt.

När någon trampar på mina tår förlorar den rätten att bry sig, känna och tänka om saker jag gör eller säger. När stegen mot den nedre regionen är uppenbara, får den inte vara en anledning till något fortsatt i mitt liv. Jag passar inte in i någon tänkt kategori. Min fot är för stor och skon, den är för tung.

Ibland händer det att rätten tror sig finnas. Att det övertrevliga slår in. Det inställsamma kräkmedlet. Puls 120 och hjärtslag på gränsen till dödligt. Medvetslös och i behov av hjärt- och lungräddning. Som om något ord förutom förlåt äger härligheten över att ställa allting till rätta. Jag är ledsen att behöva påpeka det, men lambimetoden fungerar inte på mig. Bäääää och jag tänker ändå inte stryka dig medhårs.

Det finns en viss förståelse i ordet tacksam. Jag förstår var det kommer ifrån och jag kommer dit. En dag. Men så länge det röda täcket är framdraget och irriterar mina ögon, äter jag upp ullstycket bakom det. Bomull är inte mitt sätt att hantera. Det har det aldrig varit.