Mitt huvud leker med mig. Spelar mig spratt. Kläder täcker över hela soffan, för det var där du satt. Det var där du hade din plats.

Hela situationen gör mig förbannad. Det här jag är i, det här jag går igenom, får det att brinna. Jag önskar för allt i världen att det här inte fanns. Jag önskar bort dig. Jag önskar bort den där dagen ute vid havet. Jag önskar bort samma kväll, för utan den hade jag inte suttit här. Jag hade inte varit glad, för att sedan bli ledsen. Du är en någon som inte förtjänar en endaste tår. Det är inte för din skull de rinner. De ska inte nudda dig. Jag lovar och svär.

Jag känner mig blåögd. Jag tror och tänker det bästa om människor. Alltid. Tills den gången jag blir bevisad motsatsen. Det behöver inte vara första, andra eller tredje gången men det händer när något slår riktigt fel. Det här slog fel. Riktigt fel. Orden som sas. Känslorna som kändes. Sakerna som hände.

Det börjar med en känsla av att vara grundlurad. Sedan kommer tårar. Det fortsätter med att vara sårad och sviken. Tårar igen. Därefter kommer ilskan och allting känns onödigt. För det var bara en lögn. En stor fet lögn, från början till slut. Och tårar följer tätt efter. Man får helt enkelt inte finnas, för att sedan gå. Inte här. Inte i min värld.

Jag har fortfarande svårt att äta. Det växer och känns bara äckligt. Det känns som att det är kryddat med lögner och svek. Du är överallt. Jag tål det inte. Samtidigt ser jag mig själv och slår hårt, för jag borde förstått. Jag borde sett. Jag borde inte ha känt. Jag borde inte ha visat. Jag borde inte haft mitt hjärta öppet. Jag borde bara inte. Jag borde ha vetat bättre. Jag borde lyssnat på för bra för att vara sant.

Jag vet. Bättre sent än aldrig. Det kommer fler tåg. Ni var inte ämnade för varandra. Mister du en står tusen åter. Du förtjänar det bästa. Det blir bättre. Du kommer att hitta någon. Tiden läker alla sår. Jag kan hela ramsan, men det betyder inte att det gör mindre ont. Det betyder inte att tårar inte rinner. Det betyder inte att jag inte är arg. Det betyder inte att jag känner mig mindre lurad, sårad eller besviken. Det är faktiskt fantastiskt hur ont det kan göra. 

Jag är heller inte sen att påminna mig själv hur ont det gjorde sist och hur ont det kommer att göra i framtiden. Därför är jag i partiet - det är inte värt det. Tusen dagar bland bomullsinlindade rosa moln, väger inte upp en dag av det här. Jag kan inte se meningen. Jag kan inte känna den. Jag kan inte se varför jag skulle öppna mitt hjärta igen.

Jag är medveten om att det är oundvikligt, det kommer att hända förr eller senare. Ingen vill vara ensam. Inte ens jag. Inte ens jag, trots mina försök att intala mig själv just det. Det absolut enda jag försöker med i en övertygnings-form. En dag, kommer dörren stå vidöppen, så det bara är att torka av skorna och gå in. Men just idag är det bara jag. Jag, min ilska, mina tårar och mitt brustna hjärta.

"When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse 

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?"