Mitt huvud leker med mig. Spelar mig spratt. Kläder täcker över hela soffan, för det var där du satt. Det var där du hade din plats.

Hela situationen gör mig förbannad. Det här jag är i, det här jag går igenom, får det att brinna. Jag önskar för allt i världen att det här inte fanns. Jag önskar bort dig. Jag önskar bort den där dagen ute vid havet. Jag önskar bort samma kväll, för utan den hade jag inte suttit här. Jag hade inte varit glad, för att sedan bli ledsen. Du är en någon som inte förtjänar en endaste tår. Det är inte för din skull de rinner. De ska inte nudda dig. Jag lovar och svär.

Jag känner mig blåögd. Jag tror och tänker det bästa om människor. Alltid. Tills den gången jag blir bevisad motsatsen. Det behöver inte vara första, andra eller tredje gången men det händer när något slår riktigt fel. Det här slog fel. Riktigt fel. Orden som sas. Känslorna som kändes. Sakerna som hände.

Det börjar med en känsla av att vara grundlurad. Sedan kommer tårar. Det fortsätter med att vara sårad och sviken. Tårar igen. Därefter kommer ilskan och allting känns onödigt. För det var bara en lögn. En stor fet lögn, från början till slut. Och tårar följer tätt efter. Man får helt enkelt inte finnas, för att sedan gå. Inte här. Inte i min värld.

Jag har fortfarande svårt att äta. Det växer och känns bara äckligt. Det känns som att det är kryddat med lögner och svek. Du är överallt. Jag tål det inte. Samtidigt ser jag mig själv och slår hårt, för jag borde förstått. Jag borde sett. Jag borde inte ha känt. Jag borde inte ha visat. Jag borde inte haft mitt hjärta öppet. Jag borde bara inte. Jag borde ha vetat bättre. Jag borde lyssnat på för bra för att vara sant.

Jag vet. Bättre sent än aldrig. Det kommer fler tåg. Ni var inte ämnade för varandra. Mister du en står tusen åter. Du förtjänar det bästa. Det blir bättre. Du kommer att hitta någon. Tiden läker alla sår. Jag kan hela ramsan, men det betyder inte att det gör mindre ont. Det betyder inte att tårar inte rinner. Det betyder inte att jag inte är arg. Det betyder inte att jag känner mig mindre lurad, sårad eller besviken. Det är faktiskt fantastiskt hur ont det kan göra. 

Jag är heller inte sen att påminna mig själv hur ont det gjorde sist och hur ont det kommer att göra i framtiden. Därför är jag i partiet - det är inte värt det. Tusen dagar bland bomullsinlindade rosa moln, väger inte upp en dag av det här. Jag kan inte se meningen. Jag kan inte känna den. Jag kan inte se varför jag skulle öppna mitt hjärta igen.

Jag är medveten om att det är oundvikligt, det kommer att hända förr eller senare. Ingen vill vara ensam. Inte ens jag. Inte ens jag, trots mina försök att intala mig själv just det. Det absolut enda jag försöker med i en övertygnings-form. En dag, kommer dörren stå vidöppen, så det bara är att torka av skorna och gå in. Men just idag är det bara jag. Jag, min ilska, mina tårar och mitt brustna hjärta.

"When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse 

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?"

 

Amanda

12 oktober 2011 23:18

Du tog just orden ur min mun.

Sandra

13 oktober 2011 00:44

Då önskar jag dig all styrka i världen för att ta dig igenom det. Finns det någonting jag kan göra? En okänd människa är jag visserligen, men kanske nåt hjälper?

 

Gh0sth

13 oktober 2011 02:27

Precis som jag känner just nu :( Lägger till denna mycket bra skrivna blogg i favoriter!!

Sandra

13 oktober 2011 08:44

:(

Du är välkommen tillbaka!

 

Andrea

13 oktober 2011 21:39

Exakt så kände jag för.. 3 år sen. Det är rätt knäppt hur det bara kan ta slut sådär fastän man är så perfekta tillsammans, och fastän man är så himla lycklig med varandra. Jag förstår inte det. När man har världens bästa partner, och när man är så lycklig, så att det inte går att bli lyckligare, och när man har världens bästa story tillsammans. Det är så orättvist. Därför tror jag en del av mig tror inte längre på förhållanden, men det är bara jag.Och precis som du säger alla dessa klyschor att det finns så många andra och allt. Det spelar ju ingen roll direkt när man håller på att förlora någon speciellt som man knappt kan leva utan. Och alla jobbiga människor som säger att livet går vidare. Det är det minsta man vill höra. Ja, livet går vidare för andra. Men för en själv tar det en massa tid. Vissa går det över på en vecka, på några månader. För mig tog det ja.. 3 år. Jag vägrade släppa det och glömma det, för det var så bra. För det var vi två. Men jag har väl gått vidare fastän, jag saknar honom ibland. Tiden läker förmodligen alla sår. Men de kommer alltid finnas kvar, särskilt om det var djupa sår. Du nämnde Fix you, jag minns hur jag brukade gråta till den hela tiden precis efter det tog slut. "When you lose something you can't replace, when you love someone but it goes to waste, what could be worse?"

Sandra

13 oktober 2011 22:12

Det värsta är ju faktiskt att man slutar tro. Man slutar hoppas. Man vill inte gå igenom det onda igen, för tänk om det blir samma sak? Nu var visserligen inte mitt sådär särskilt långt, men jag började ändå tro på orden och tro på känslorna från hans håll. Jag kände mig redo. Jag var kär.
Åh, jag vet. Jag har blivit "ovän" med en av mina vänner just pga klyschorna. För jag klarade inte av det positiva, det sög all energi ur mig. Men samtidigt VET jag att hon har rätt och dom andra som säger dom där sakerna, har också så jävla rätt. Trots det så sitter man där, dyngledsen, jävligt arg och bara sårad. Det är endast för att det blir så, för man har inte kommit till det stadiet än.
Är det värt att chansa liksom? Det är en 50/50. Så hur fan ska man veta att det inte händer igen? Om man inte kunde upptäcka gången före att det var påväg, hur ska man hinna förbereda sig till nästa gång?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...