Vissa stunder kan det kännas som om jag sörjer någon som dött. Borta för alltid, död och begraven. Ett sista farväl. Skillnaden mellan dig och farmor är hårfin, men ser jag henne, har mitt förstånd försvunnit. Börjar jag sakna, önskar jag att någon klappar mitt huvud hårt. För du får inte vara saknad. Inte av mig.

När jag hade svårt att se dig i ögonen och tittade åt ett annat håll, var jag rädd att du skulle gå din väg. Rädd att mina känslor skulle börja göra ont. De som växte. När jag kramade dig extra hårt, vågade jag inte ta på mina känslor. De som växte. Jag vågade inte släppa, ifall det skulle vara den absolut sista. Jag tänkte på mina känslor. De som växte. När jag kysste dig, den där utöver de andra, ville jag bara påminna om att du var min. Jag kände. För du fanns i ett hjärta. Du fanns i mitt. Bland känslor som växte.

Min säng har blivit ett forum för sånt här. Det känns mest. Min säng har blivit nedtryckt av någon annans kropp än min. Den har blivit nedtryckt av din. Ditt täcke är fortfarande kvar. Jag vill ha en ny säng, för det är inte bara täcket som stannat. Tänk om jag kunde radera dig helt, om jag inte blivit kär. Jag sörjer som om någon dött. Det är en del i mig som har packat och gått. Om någon hittar biten, skicka tillbaka den till mig då.