En konstant på-väg-att-kräkas-känsla plågar mig. Jag mår illa över situationen. Illa över det som känns som ett spel. En jävla katt och råtta lek. Det gnager i mig. Jag vill fortfarande skrika och slå.

Det är orättvist, så förbannat och vansinnigt orättvist. Mina ögon svider. Min kropp strejkar. Den konstanta klumpen, den är stor igen. Ensam i min säng. Varför är det alltid värst? Jag tappas på vatten, medan jag tror mig veta vad du gör. Att tro gör det värre, för du har det bra. Du sover, för du fick som du ville. Du kladdar inte mascara på kudden, för du ser inte ut som ett spöke utan. Inte heller som en tvättbjörn när det rinner, för du gör inte som jag. Du skrattar, för du har roligt. Du gör allt du behöver och klarar det galant, för du känner inte. Du äter, för du kan äta. För dig är det gott, för det smakar. För dig växer inte varje tugga, för hos dig finns hungerkänslor.

Jag väntade ut. Jag gjorde inget, sa inget. Det här skulle inte hända. Det var så du sa. Du sa. Du sa, det är det sista jag gör. Ska jag vara lycklig över att du inte lovade? Ändå känns det likadant. Du gjorde det sista. Fullmånen gör resten. Fel vecka gör allt. Att en olycka kommer ensam, verkar jag kunna se mig i stjärnorna efter. Om det är tur eller inte, att något lyser klart, det har jag inte bestämt mig för än.

"Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut"

Hur tolkar jag att besöken skjuter i höjden? Ska jag se er som skadeglada, bara nyfikna eller både och? Vad är det med en människas sorg som väcker ett intresse? Min sorg. Min förlust. Mina känslor.

Melissa Horn har gjort en hel skiva tillägnad mig, "Innan jag kände dig". Klyschigt, ja väldigt. Sorgsna sånger, ännu mer gråt. Varför inte? Jag är ledsen, så varför ska jag dölja det? Om tårarna tar slut, så vet jag varför. Jag har hjälpt dem på traven. Jag vill skrika på världen. Jag är arg. Varför händer det här mig? Jag vill skrika på världen. Jag tycker synd om mig själv. Jag skriker och hoppas att någon hör, för jag kan inte ensam. Jag är inte stark ensam. Om jag skriker mig hes, hjälper det då?

Man får inte tycka om mig och göra såhär. Man får inte säga det är jag, inte du. Man får inte ta på mig och låta händerna stanna kvar. Man får inte kyssa mig och lämna avtryck. Man får inte finnas för att sedan gå. 

Telefonen ringde. Okänd. Jobb. Jag tackade ja. Jag gömmer mig gärna under täcket. Jag slutar gärna finnas för en stund. Jag gråter gärna mer. För jag vill att det tar slut. Att känslor tar slut. Framförallt att det slutar göra ont och vara till besvär. Som känslostyrd människa, kan det mesta bli fel. Jag håller mig i negativ, allt blir fel. För jag kan inte. Jag förmår mig inte. Jag vill kasta och slå. Jag vill att behövas tillbaka, ska vara för mig också.

Jag tappade någon. Jag tror jag sörjer det ett tag. Det är visst okej att vara ledsen. Det får vara så. Det måste vara så. 

"Allt som var på riktigt, känns på låtsas nu"