Det är inte bra nu. Inte just på sekunden. Det har ingenting att göra med att jag skulle sakna eller tycka om. Jag tyckte om och jag saknade, när han var min. Jag bryr mig ibland, men det är också så långt som mina sårade känslor sträcker sig. Så långt som dem alltid lyckats sträcka sig.

Den här gången handlar det om vad min hjärna gör, när jag inte är beredd. Vad min magkänsla säger, när jag inte vill lyssna. Jag gillar inte vad som händer med mig, för det gör en höna av en fjäder.

Jag försöker stoppa utgången. Jag försöker komma ihåg vad som sagts tidigare. Jag försöker lita på, med hela mitt hjärta. Jag vet att jag behöver min vän igen. Orden igen. Jag behöver hjälp att tysta mina tankar. Igen. För det är inte så, eller hur? Säg att jag är tokig. Snälla.