En klump, den välkända mellan bröstet och magen. Den som gör det extra svårt att andas. Den som gör jävligt ont. Den som skriker ensamhet. Gråter och gråter lite till.
Det finns en skillnad i att höra och att lyssna. Det finns en skillnad i att ha och att vara med och finnas där. Det fanns en skillnad mellan dig och dem, men nu är du också ett ont. Ett ont i min kropp. En någon som har tagit en bit utav mig, utav det hjärta som så glatt släppte dig in. Det svaga som föll. Andades in och levde lätt. Rosa moln inlindade i bomull, det ska vara att vara kär.

Ledsen. Sårad. Besviken. Arg. Lurad. Utnyttjad. Inget av det nämnda, rimmar på kärlek. Det är bara känslor. Mina förbannade känslor till att göra ont. Den knytnävstora klumpen där i mitten. Den som vet, att jag sover ensam ikväll och växer på sekunden.

Jag bara inte vill. Jag bara inte vill något mer. Igen är återkommande. Inte igen. Inte igen. Om jag fick välja, skulle jag snöra åt varenda känsla och jag skulle utan tvekan börja med ensamhet - för det hände igen. Det som skulle vara helt. Det som skulle vara annorlunda, bättre och fantastiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...