Undertecknad sitter och bläddrar i tidningen när hon plötsligt utropar (Det hör till saken att vi snart åker):

- Åååh, mamma titta. Mexico bjuder på rik kultur! *Nöjt ansiktsuttryck*

Mor: Vaa?!

Tittar på varandra och asgarvar.

Jag: Just ja, det var visst till Marocko jag skulle åka.

Jag går en utbildning för att i slutändan kunna jobba med människor. Men sen då? Jag kan skriva flera rader, med ett innehåll av vad jag inte vill. Problemet ligger i att det jag inte vill, inte avslöjar vad jag vill. Inte ens en liten hint. Inget tecken för fem öre.
Överallt stöter jag på människor som vet. Facebook. Stan. Möten. Skolan. Människor som pratar om framtiden. Människor som är på väg mot framtiden. Och människor som nästan befinner sig där. Det talas om tentor. Det talas om studentfester. Det talas om att bygga vidare på kunskap och okunskap. Ta reda på mer. Utvecklas som människa i en del av samhället och som individ.

Jag ser, hör, tänker och jag drabbas av ihållande panik. Jag blir stressad. Ofokuserad. Frustrerad av att inte veta. Vad vill jag göra med mitt liv? Svaret dränker mig. För jag vet inte. Jag vet inte alls.

Utan att minnas vad jag tänkt skriva, vill jag låta fingrarna spela fritt över tangenterna. Inte ta bort något. Inte skriva om. Bara låta det vara som det var menat från början. Har märkt av att jag ofta har den ovanan annars. Jag förstör inte bara slutresultatet. Jag förstör känslan det byggdes på.

Igår och idag, fick jag och mina klasskamrater möjligheten att klippa och klistra vår kreativa förmåga på ett större papper. Tänka i bilder. Tänka i föremål. Berätta vår mening bakom valet. Enligt min mening, en jävligt massa bra val. Uttrycket en bild säger mer än tusen ord, säger utan undantag, mer än vad jag skulle kunna stava till. Men mindre än vad jag vill stava till.

Fyra kilo senare. Hejdå favoritbyxor. Men nej, jag är inte bitter. Man borde faktiskt inte få plats i samma byxor år efter år. Vissa skulle gråta, men jag finner det roande. Å andra sidan är det flera månader sedan vågen visade siffror. Deprimerade sådana. Men nu. Fyra kilo. Fan vad förbannat häftigt!

Kusin vitamin har i alla fall en hel hög med kläder att hämta. Vissa helt oanvända. Vad är det med tjejer och oanvända kläder? Vad är vitsen? Bara undrar.

Äh, nu ska jag försöka böja stången i den nya garderoben. Det är åtminstone mer än fyra kilo kläder kvar! Höhö

Amandas historia börjar ta form. Hon är ganska söt den här femtonåriga Amanda, men hon råkar ha ett ytterst litet problem. Eller ett ganska stort i vårt samhälle. Unga flickor - skönhetsidealet perfekt. Dagens bantningstips. Gårdagens kalorisnåla maträtt. Veckans träningsmaskin till ett kanonpris. Svallerblaskornas listande av världens snyggaste kroppar. Ja, för er som inte förstår. Min historia om Amanda handlar om självsvält. Anorexia.

Amanda och jag är ganska lika. Åtminstone på det sättet jag föreställt mig. Mörkhårig. Melerade ögon. Kroppsstorlek i minsta laget. Hon är jag, om jag skulle varit sjuk. Men hon har inte mitt enorma matintag. Hon tränar flera timmar varje dag. Hon räknar kalorier på mat, jag inte skulle kalla att hon stoppar i sig. Hon petar och hoppas att ingen märker. Amanda har också inhandlat laxeringsmedel. Hon lever kort och gott på luft. Men känslomässigt är Amanda precis som jag. Hon vänder sina känslor inåt. Hon hugger sig själv med kniv och vrider om.

Ämnet berör. Jag är förundrad hur jag kan hålla mig. Ursäkta mig, men världen är fan inte okej. Tidningarnas strävan efter att sälja lösnummer är fan inte okej. Modellernas storlek, ni fattar, FAN INTE OKEJ.
Amanda kommer ha turen att bli "friskförklarad". Hennes vikt kommer att förändras. Hennes syn på träning kommer att förändras. Hela hon kommer att genomgå en förändring. Amanda är bara en påhittad historia, men hon är andra unga flickors verklighet.

Klippet talar helt klart för sig själv.

Msn-konversationer verkar kunna ha vilken utgång som helst.

Helena: Jag erbjöd mig att köra så vi kan ta bilen. Haha

Jag: Hahahahaha lät som nåt jag skulle kunna göra. Typ.

Helena: Hahaha
Jag: Shit alltså. Det gör mig skitnödig att inte göra nåt.
Helena: Men skit i det då.
Jag: Hahahahaha. Gud. Vilken humor. Jag ber om ny.
Helena: Hahahaha

Hon var inte den som var den, men hon hade utnyttjat en annan människa. De mest självklara tillfällena betalade ingen hyra för hennes tid. Hon ville tro att hon hade förändrats. Idag hade hon det inbillade hon sig, men då. Vad hade hon gjort? Hur hade hon tänkt?

Smsen hade sagt ”vi ska bara prata och försöka vara vänner”. Hon hade försäkrat honom, den andre, om att inget skulle hända. Men hon ljög, både för sig själv och för honom. Hon var egentligen inte intresserad. Den enda hon ville ha, skulle stå och vänta på henne dagen efter. Och det sista hon skulle tänka på då, var hur fel allting blivit.
Hon hade hämtat upp honom. De hade suttit tysta i den rullande bilen. Stämningen var tryckande. Han hade klivit in i perioden då vänner-stadiet skulle fungera. Igen. Hennes hand hade sökt hans, men blivit bemött av ett nej i handling. Han hade lagt hennes hand på hennes sida av bilen. Den här dagen hade hon kunnat trolla. Tårarna vände bakom ögonlocken.
De hade gått in för att handla när hon berättade att hon ville besöka någon. Innan hon visste ordet av stod hon framför den vackra stenen. Till en början, inte ensam, men han hade förstått. När han lämnat henne satte hon sig ner i det fuktiga gräset. Skrattade och grät om vartannat. Hon talade till en människa som låg under jord. Hon talade om honom och den andre. Hon bad om hjälp, vägledning. Hon hade inte kunnat höra svaren på hennes frågor, men hon log när hennes steg tog henne närmre personen som nu ville ha henne i sin famn. Det enda rätta. Hon borde förstått redan då.
Resan fortsatte med destination; havet. Det tryckande hade försvunnit och de kunde prata precis som förut. Han hade mjuknat lite till när bilen stod still och han fick andas in den friska saltluften. Hon log när han log. Han hade den inverkan på henne.
Från det att stugdörren öppnats, tog det inte lång tid innan de låg inslingrade i varandras armar. Och deras klädesplagg gjorde detsamma i en hög på golvet. Dagen fortsatte i samma anda och det var inte förrän hemresan närmade sig som dagens händelser gjorde sig påtagliga. Hon förstod inte. Var det så svårt för honom? Allt hon begärde var bara lite uppskattning. Lite bekräftelse från killen hon hyste känslor för. Skulle såna här utflykter behövas för att han skulle ge det hon sökte? Idag hade hon varit vacker i hans ögon och han hade haft svårt att slita sig från henne. Men vad hände med imorgon? Dagen innan?

Hon hade precis upplevt hela dagen i repris. Hon kunde den utantill och skulle kunna rita den i diabilder om så behövdes. Men de hon hade i huvudet var tillräckliga. Det hade varit en bra dag ända fram till stunden, hon återigen var ensam. Ensam med sitt täcke och sin kudde, i en alldeles för stor säng. Hon skämdes och hon bar fortfarande på samma skam. Vad hade hon gjort? Hur hade hon tänkt?
Två fel kunde aldrig bli ett rätt, så mycket hade hon lärt sig. Men hon saknade. Det hade varit en bra dag.