Efter minimalt med om och men, så slutade det med en promenad. Ja, nog var det skönt alltid. Speciellt när det lilla fläsk rumpan innehåller, inte kändes längre. Kylan vandrade sedan genom låren och försatte dem i "slår-någon-mot-mig-nu-går-benet-av-läge".

Idag skulle jag vara död sas det. Men jag tror timmen runt halva Kramfors, talar för motsatsen. Dock ska jag ge den kommande mobbaren ett positivt besked. Den träningsvärken jag hade, blev aningen värre efteråt. Fast än är jag inte döende. Känns gör det. Men inte värre än efter den hårdaste fotbollsträning jag haft. Som sagt, inte döende än. Folk påminner gärna om att det finns en dag imorgon också. Skam den som ger sig! Undra om det är dem som är kinkig eller jag som är onormal?