Mörkret hade undgått henne förr, men idag märktes det mer än vanligt. De kraftiga gråtattackerna var inte längre lika kraftiga och anföll alltmer sällan. Medvetandet hade återtagit sin forna plats och de mörka skuggorna åt ur det tomma skal som blivit hennes jag.

Hon hade varit fylld till bredden av kärlek och kastat sig över klippkanten i hopp om att han skulle fånga upp henne. Men han hade inte stått där tillräckligt länge för att se henne hamna i hans armar, för det skulle hon ha gjort utan förbehåll. Om inte. Hans ord rev på insidan. Hon kunde känna det sylvassa föremålet, orden omvandlats till, när det rörde sig. Millimeter för millimeter. Hon kunde till och med föreställa sig det skrapande ljudet mot det som inte borde vara hennes stelnande underhud. Oavsett var hon befann sig så fanns det där. Det som inte skulle hända hade hänt. Den stora omtalade offerkoftan föll genast på sin plats och hon inbillade sig att den gav, den värme och förståelse hon saknade. Även om det var hennes egen förståelse och värme som höll armarna om den lilla kropp hon hade i sin ägo.
Kroppen var det enda hon kände att hon hade kvar, den som utnyttjat och låtit sig blivit utnyttjad. Hon hade många gånger kastat sig mellan att förstöra sig själv och låta andra göra jobbet. Det hade alltid varit lättare att delegera någon annan. Det föll inte under hennes samvete och störde inte lika mycket som motsatsen. Känslorna hade hon för längesedan stängt av. Det var lätt när det inte var hennes version av närhet. Hennes eget komplicerade sätt att se på, vad som egentligen var att vara nära en annan människa.

Mörkret gick inte att mätta och hennes rädsla gick inte att stilla. Skuggorna påminde henne om hur ensamhet kunde tära. Det fick henne att välkomna ännu en välkänd gråtattack.