Jag går en utbildning för att i slutändan kunna jobba med människor. Men sen då? Jag kan skriva flera rader, med ett innehåll av vad jag inte vill. Problemet ligger i att det jag inte vill, inte avslöjar vad jag vill. Inte ens en liten hint. Inget tecken för fem öre.
Överallt stöter jag på människor som vet. Facebook. Stan. Möten. Skolan. Människor som pratar om framtiden. Människor som är på väg mot framtiden. Och människor som nästan befinner sig där. Det talas om tentor. Det talas om studentfester. Det talas om att bygga vidare på kunskap och okunskap. Ta reda på mer. Utvecklas som människa i en del av samhället och som individ.

Jag ser, hör, tänker och jag drabbas av ihållande panik. Jag blir stressad. Ofokuserad. Frustrerad av att inte veta. Vad vill jag göra med mitt liv? Svaret dränker mig. För jag vet inte. Jag vet inte alls.