Jag går en utbildning för att i slutändan kunna jobba med människor. Men sen då? Jag kan skriva flera rader, med ett innehåll av vad jag inte vill. Problemet ligger i att det jag inte vill, inte avslöjar vad jag vill. Inte ens en liten hint. Inget tecken för fem öre.
Överallt stöter jag på människor som vet. Facebook. Stan. Möten. Skolan. Människor som pratar om framtiden. Människor som är på väg mot framtiden. Och människor som nästan befinner sig där. Det talas om tentor. Det talas om studentfester. Det talas om att bygga vidare på kunskap och okunskap. Ta reda på mer. Utvecklas som människa i en del av samhället och som individ.

Jag ser, hör, tänker och jag drabbas av ihållande panik. Jag blir stressad. Ofokuserad. Frustrerad av att inte veta. Vad vill jag göra med mitt liv? Svaret dränker mig. För jag vet inte. Jag vet inte alls.

 

Tobias

11 november 2010 23:05

Det är inget konstigt. Jag har kännt samma panik. Jag har inte haft en aning vad jag vill göra fram till nu, och jag vet fortfarande inte riktigt. No swett, det kommer när det kommer. :)

Sandra

12 november 2010 11:36

Men det kunde faktiskt få snabba på sig lite. I den här takten dör jag innan jag har den minsta aning :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...