Vi ser oss omkring och något är för bra för att vara sant. Vi människor väntar på katastrof, för det är så vi är upplagda - lycka varar inte förevigt. Tiden går och vi väntar. En dag närmar sig dalen med stormsteg och innan vi uppfattat händelsen sitter vi där. Vi frågar oss själva hur vi ska ta oss upp trots att det är svart och handen framför inte går att se.

Vi (tjejer) föds med Akilleshälen att analysera. Vi blir experter och hamnar djupare i dalen vi vill lämna. Även om svaret ges, tas det inte som de enkla ord de är. Vi analyserar mera. Det hade kunnat vara annorlunda. Fanns det inget annat svar? Vad ligger bakom? Vad är innebörden? Hade det inte varit bättre om? Ord är svåra att ta på. Det finns alltid utrymme för egna tolkningar. Vi vill ha svart och vitt, men helst bara svart. En enkel lösning med en mening som inte går att vända på. En mening som stannar och förblir densamma som det ursprungligen var menat. Medan vi stannat upp i en händelse, springer livet förbi. Tankebanorna förblir sig lik. Vi står stilla och trampar. Vi frågar oss fortfarande samma fråga – hur kommer vi upp? Vi ser oss omkring än en gång och vi möts av leenden. Leendet från en familjemedlem. Leendet från en kär vän. Leendet från en, för oss, helt okänd. Tanken gnager. Vi har också varit där.

En enkel sak som musikens toner påminner och vi hamnar i samma cirkel. Händelsen. Orden. Känslan. Vi går igenom det vi gått igenom. Vi gråter en skvätt, men vanligtvis flera. Vi önskar bort situationen. Vi skulle offra vilken kroppsdel som helst för nåt annorlunda.

Stuket på den hjärnverksamhet som gräver oss djupare fortsätter och den har inget slut. Men om analyserandet hamnade på första plats och fick sitt pris, hur skulle vi göra då?