Hon var inte den som var den, men hon hade utnyttjat en annan människa. De mest självklara tillfällena betalade ingen hyra för hennes tid. Hon ville tro att hon hade förändrats. Idag hade hon det inbillade hon sig, men då. Vad hade hon gjort? Hur hade hon tänkt?

Smsen hade sagt ”vi ska bara prata och försöka vara vänner”. Hon hade försäkrat honom, den andre, om att inget skulle hända. Men hon ljög, både för sig själv och för honom. Hon var egentligen inte intresserad. Den enda hon ville ha, skulle stå och vänta på henne dagen efter. Och det sista hon skulle tänka på då, var hur fel allting blivit.
Hon hade hämtat upp honom. De hade suttit tysta i den rullande bilen. Stämningen var tryckande. Han hade klivit in i perioden då vänner-stadiet skulle fungera. Igen. Hennes hand hade sökt hans, men blivit bemött av ett nej i handling. Han hade lagt hennes hand på hennes sida av bilen. Den här dagen hade hon kunnat trolla. Tårarna vände bakom ögonlocken.
De hade gått in för att handla när hon berättade att hon ville besöka någon. Innan hon visste ordet av stod hon framför den vackra stenen. Till en början, inte ensam, men han hade förstått. När han lämnat henne satte hon sig ner i det fuktiga gräset. Skrattade och grät om vartannat. Hon talade till en människa som låg under jord. Hon talade om honom och den andre. Hon bad om hjälp, vägledning. Hon hade inte kunnat höra svaren på hennes frågor, men hon log när hennes steg tog henne närmre personen som nu ville ha henne i sin famn. Det enda rätta. Hon borde förstått redan då.
Resan fortsatte med destination; havet. Det tryckande hade försvunnit och de kunde prata precis som förut. Han hade mjuknat lite till när bilen stod still och han fick andas in den friska saltluften. Hon log när han log. Han hade den inverkan på henne.
Från det att stugdörren öppnats, tog det inte lång tid innan de låg inslingrade i varandras armar. Och deras klädesplagg gjorde detsamma i en hög på golvet. Dagen fortsatte i samma anda och det var inte förrän hemresan närmade sig som dagens händelser gjorde sig påtagliga. Hon förstod inte. Var det så svårt för honom? Allt hon begärde var bara lite uppskattning. Lite bekräftelse från killen hon hyste känslor för. Skulle såna här utflykter behövas för att han skulle ge det hon sökte? Idag hade hon varit vacker i hans ögon och han hade haft svårt att slita sig från henne. Men vad hände med imorgon? Dagen innan?

Hon hade precis upplevt hela dagen i repris. Hon kunde den utantill och skulle kunna rita den i diabilder om så behövdes. Men de hon hade i huvudet var tillräckliga. Det hade varit en bra dag ända fram till stunden, hon återigen var ensam. Ensam med sitt täcke och sin kudde, i en alldeles för stor säng. Hon skämdes och hon bar fortfarande på samma skam. Vad hade hon gjort? Hur hade hon tänkt?
Två fel kunde aldrig bli ett rätt, så mycket hade hon lärt sig. Men hon saknade. Det hade varit en bra dag.

Soffan är ett jävligt skönt liggunderlag! Inte särskilt vacker, men vem är det i soffläge? Jag undrar hur många dubbelhakor jag samlat på mig den här gången. Minst en och en halv, helt säkert.

Medan jag ligger och breder ut mig här, så har jag fastnat i nostalgi-musik-träsket igen. Det är lätt. Texterna har bränts in på hjärnhinnorna redan vid barnsben. Inte för att benen har växt så mycket mer, men äldre har man lyckats blivit. Ända fram till i år förstås, jag har valt att stanna på tjugostrecket. Lika bra det så slipper jag de omtalade rynkorna också.