Hennes händer rörde sig lätt över ansiktet. Det tog tid att få det perfekt. Mascaran hade gett hennes fransar samma svarta färg som höstmörkret precis innan snön faller. Penslar hade lagt tunna lager av puder, rouge och ögonskugga. Fokus hade hon lagt på ögonen, det sotiga i vanlig ordning. Till sist hade hon avslutat sin skapande stund (ja, hon såg det så) med ett ljust läppglans. Det fick hennes små att se fylligare ut.

Hon kunde bli nöjd emellanåt. Gångerna var inte många och inträffade inte särskilt ofta. Men dem fanns och det var tillräckligt för henne. I varje fall den stunden hon såg sin mask i spegeln och kunde konstatera något fulländat. Perfekt var förresten ordet som tyst cirkulerade innanför kraniet, tillsammans med åtskilliga katastrofala tankar. De som kunde leka sig fram till slutsatser förödande för självkänslan. Ful. Äcklig. Oälskad. Ovälkommen. Konstig. Misslyckad. Dålig. Missanpassad. Tråkig. Ord och tankar som försvann när puderborsten gjorde sitt verk. När mascaran skapade långa och volymgivande vid ögats kant. Fransar som användes när kroppen skrek efter ett lämpligt objekt. Kroppen hade förstås slutat gapa efter hennes förgångna begär. Det fanns bara en som kunde stilla den känslan och det var inte hon själv. Inte nu.

Handduken hade fastnat. Håret var enormt när frottén lämnade hennes spröda hårstrån. Hon var inte färdig än. Hon hade en lång väg att gå.

På gränsen till upplösningstillstånd. Lagom med panik. Motbjudande tanke. Hemska jävla tanke. Måste vinka av mitt kära nikotin. Vän. Älskare. Livskamrat. Jesus, nu är det kört. Riktigt kört.

Välkomnar en förödande vardag inom kort.