Soffan är ett jävligt skönt liggunderlag! Inte särskilt vacker, men vem är det i soffläge? Jag undrar hur många dubbelhakor jag samlat på mig den här gången. Minst en och en halv, helt säkert.

Medan jag ligger och breder ut mig här, så har jag fastnat i nostalgi-musik-träsket igen. Det är lätt. Texterna har bränts in på hjärnhinnorna redan vid barnsben. Inte för att benen har växt så mycket mer, men äldre har man lyckats blivit. Ända fram till i år förstås, jag har valt att stanna på tjugostrecket. Lika bra det så slipper jag de omtalade rynkorna också.

Vi ser oss omkring och något är för bra för att vara sant. Vi människor väntar på katastrof, för det är så vi är upplagda - lycka varar inte förevigt. Tiden går och vi väntar. En dag närmar sig dalen med stormsteg och innan vi uppfattat händelsen sitter vi där. Vi frågar oss själva hur vi ska ta oss upp trots att det är svart och handen framför inte går att se.

Vi (tjejer) föds med Akilleshälen att analysera. Vi blir experter och hamnar djupare i dalen vi vill lämna. Även om svaret ges, tas det inte som de enkla ord de är. Vi analyserar mera. Det hade kunnat vara annorlunda. Fanns det inget annat svar? Vad ligger bakom? Vad är innebörden? Hade det inte varit bättre om? Ord är svåra att ta på. Det finns alltid utrymme för egna tolkningar. Vi vill ha svart och vitt, men helst bara svart. En enkel lösning med en mening som inte går att vända på. En mening som stannar och förblir densamma som det ursprungligen var menat. Medan vi stannat upp i en händelse, springer livet förbi. Tankebanorna förblir sig lik. Vi står stilla och trampar. Vi frågar oss fortfarande samma fråga – hur kommer vi upp? Vi ser oss omkring än en gång och vi möts av leenden. Leendet från en familjemedlem. Leendet från en kär vän. Leendet från en, för oss, helt okänd. Tanken gnager. Vi har också varit där.

En enkel sak som musikens toner påminner och vi hamnar i samma cirkel. Händelsen. Orden. Känslan. Vi går igenom det vi gått igenom. Vi gråter en skvätt, men vanligtvis flera. Vi önskar bort situationen. Vi skulle offra vilken kroppsdel som helst för nåt annorlunda.

Stuket på den hjärnverksamhet som gräver oss djupare fortsätter och den har inget slut. Men om analyserandet hamnade på första plats och fick sitt pris, hur skulle vi göra då?

Mörkret hade undgått henne förr, men idag märktes det mer än vanligt. De kraftiga gråtattackerna var inte längre lika kraftiga och anföll alltmer sällan. Medvetandet hade återtagit sin forna plats och de mörka skuggorna åt ur det tomma skal som blivit hennes jag.

Hon hade varit fylld till bredden av kärlek och kastat sig över klippkanten i hopp om att han skulle fånga upp henne. Men han hade inte stått där tillräckligt länge för att se henne hamna i hans armar, för det skulle hon ha gjort utan förbehåll. Om inte. Hans ord rev på insidan. Hon kunde känna det sylvassa föremålet, orden omvandlats till, när det rörde sig. Millimeter för millimeter. Hon kunde till och med föreställa sig det skrapande ljudet mot det som inte borde vara hennes stelnande underhud. Oavsett var hon befann sig så fanns det där. Det som inte skulle hända hade hänt. Den stora omtalade offerkoftan föll genast på sin plats och hon inbillade sig att den gav, den värme och förståelse hon saknade. Även om det var hennes egen förståelse och värme som höll armarna om den lilla kropp hon hade i sin ägo.
Kroppen var det enda hon kände att hon hade kvar, den som utnyttjat och låtit sig blivit utnyttjad. Hon hade många gånger kastat sig mellan att förstöra sig själv och låta andra göra jobbet. Det hade alltid varit lättare att delegera någon annan. Det föll inte under hennes samvete och störde inte lika mycket som motsatsen. Känslorna hade hon för längesedan stängt av. Det var lätt när det inte var hennes version av närhet. Hennes eget komplicerade sätt att se på, vad som egentligen var att vara nära en annan människa.

Mörkret gick inte att mätta och hennes rädsla gick inte att stilla. Skuggorna påminde henne om hur ensamhet kunde tära. Det fick henne att välkomna ännu en välkänd gråtattack.