Jag har inte sovit riktigt på snart två år. Jag vrider mig åt ett håll. Vrider mig åt det andra. Upprepar det tio gånger, minst. Har jag tur, så somnar jag. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Och så fortsätter det, tills det är dags att kliva upp. Den längsta sammanhängande sömnen, brukar vara på ungefär fyra timmar. Med en "plötsligt-händer-det"-tur förstås.

De senaste två månaderna har jag gjort fem vändor Norrland-Västkusten, Västkusten-Norrland. Det är bara en resa på nästan tvåhundra mil tur och retur. Första gången var semester. Andra gången intervju och sedan hem för att börja packa lådor. Tredje gången för att påbörja ett nytt jobb i en helt ny stad. Fjärde gången för att tömma lägenheten på ett dygn. Femte gången för att fira jul, avsluta med psykologen och nästan schemalägga en träff med alla vänner. Femte gången var också den gången jag trodde att jag skulle lyckas med en hjärtinfarkt som gammal tjugotreåring.

Smärtan och trycket över bröstet lättade givetvis dag tre. Men smög sig på igen, kvällen innan nyårsafton. Så jag satt på akuten och väntade i fyra timmar, med vad som kändes som noll djupandning och sista stunden i livet. Blodtrycket var normalt. EKG:t visade ett välmående hjärta. Blodproverna var perfekta. Med allt tillsammans är jag frisk som en nötkärna. Men där och då satt jag med öppen mun och undrade om läkaren drog århundradets skämt.

Nu när jag sitter här i soffan och tittar på tavlan jag målade, ser jag allt ont. Jag ser allt som slogs sönder. Jag ser den brännande, blödande smärtan. Jag ser tårarna som kom från hjärtat, men som rann ut genom ögonen. Och jag behöver inte anstänga mig för att se någon som inte tror längre. Någon som saknar det mesta av tillit till något manligt som inte är pappa. Något som ännu inte är överspelat och fortfarande bearbetas. Samtidigt har vi det andra. Det kanske inte är så konstigt att min kropp säger stopp.

De senaste kvällarna har jag tänkt på en sak. Innan. Innan han var elak. Det fanns ett. Det var inte den där kvällen. Det var innan han började kalla mig för sin. Jag vet av erfarenhet att människor tänker, att det bara är att lämna. Det är inte så bara. Man lämnar inte. Man vänder inte på klacken och går när någon hotar med att ta sitt liv. Jag vet också att det inte på något vis skulle ha varit mitt fel. Men jag är inte den någon som inte skulle ha haft det på sitt samvete, om det blivit verklighet.

När någon, vem som helst, har gått den vägen. Spenderat de där timmarna i fosterställning. Tappat ögonen på så många tårar att det gör ont att stänga ögonlocken. Lyssnat på det jag blev intalad, det jag fick höra, tills ingenting av det jag var fanns kvar. Tröstat och fått ett tungt svart föremål med en avtryckare i händerna, till följd av "jag tänkte använda den här", "jag klarar mig inte utan dig". När någon, vem som helst, har gått den vägen jag gick, bredvid honom, då är det okej att kritisera mig. Först då är det okej att säga "men vi sa".

Det finns alltid ett val. True. Men ändå inte. Av ovanstående pest eller kolera, tror jag inte att jag skulle ha gjort ett annat val. Inte om jag inte sett det som jag ser det nu. Inte om jag inte hamnat hos psykologen tidigare. Det finns ingen chans att jag hade klarat det ensam. Om någon visste, om någon hade känt hur hans händer satt åt runt mitt hjärta. Om det inte har nått fram till någon alls ännu, förutom min psykolog, då är jag totalt värdelös på det här.

Året startade i kaos, men landade i bomull. Jag är inte "hemma", jag är hemma. Och just nu känns det inte som om jag kommer att flytta alla mil tillbaka till ocivilisation och för mycket snö. Istället för att under alltför många år säga "jag ska flytta", så fick jag ett nytt jobb, packade min lägenhet med hjälp och hamnade här. Samma inredning på insidan av mig, nästan samma inredning i en ny lägenhet, men ljuset är annorlunda.

Det ligger snö på taken utanför. På balkongen. På balkongen som ger mig svindel. Innanför har jag staplar med kartonger. Vissa fyllda. Vissa tomma. Miley Cyrus sjunger "The climb". Och jag tänker att det passar. Jag är fortfarande på väg uppåt. Jag helar. Så mycket har hänt på två månader. Så mycket som jag knappt hinner tänka på medan jag sicksackar mellan lådorna, kläderna och snart skorna. Men det är en sån skillnad. På mig. På allt.

När jag besökte psykologen första gången hade jag ingen ork. Jag tittade på mina kvadratmetrar och ryckte på axlarna. Det fanns ingen mening. Jag hann sitta hos henne i ungefär fem minuter, innan ögonen var överfyllda och jag kunde känna saltet i mungiporna. Jag var än mer trasig när jag satte mig i bilen och for därifrån. Men det blev bättre. Till slut kunde jag sminka mig. Till slut kunde jag ta på mig andra kläder än en mjukisdress. Till slut klarade jag en hel timme, utan att nästan hyperventilera.

Molly Sandén briljerar med "Gabriellas sång". Där hör jag "jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova". Jag gjorde det för länge. Det fanns inte en mening som inte blev till hans fördel. Faktiskt, är jag ganska stolt över mig själv. Jag är inte helt orädd livet. Jag ringde för att jag behövde hjälp. Jag tog emot hjälp. Jag slår inte på mig för det som ligger på någon annans världskarta. Jag sökte ett nytt jobb. Det råkade vara långt bort. Jag hamnade på intervju och det var mig de ville ha. Den känslan. Den egoboosten.

Slutligen bryter S club 7 av med "Bring it all back".

Don't stop, never give up
Hold your head high and reach the top
Let the world see what you have got
Bring it all back to you
Dream of falling in love
Anything you've been thinking of
When the world seems to get too tough
Bring it all back to you

Och nu, nu ligger mina skor risigt till. På återseende.

Under så många stunder har jag velat flytta. Sedan hände skola, skola igen, dåligt valda karlar och ibland vänner, ett fantastiskt jobb, ett nytt hem. Mitt hem. Och det gick vidare. Jag mådde bra. Jag mådde dåligt. Jag mådde bra. Andra gånger insåg jag inte hur lyckligt lottad jag var. Hur lyckligt lottad jag är. Det är en hel del människor som jag vill ta med mig till min nya destination, mitt nya jobb och mitt nya hem. Men jag är införstådd med att de inte kan packas med i mina banankartonger.

Det är så många som har gjort ett sånt intryck på mig. Även såna som jag inte visste hur bra vänner de egentligen var, förrän det räknades extra mycket. Det är det där lilla som gör skillnad. Den lilla frågan. Den hårda kramen. Det som får en att skratta när man är sorgsen. Jag vet att jag inte kommer att ha mindre av det på annan ort. Jag har en av mina bästa vänner. Jag har nya, potentiella. Lika trevliga, lika omtänksamma, lika roliga, lika ärliga, lika snälla.

Jag har en sån satans jävla tur, ett sånt förbannat flyt, att det bör skrivas med svordomar för att nå fram. Ett stort bananskal bara kom in under mina fötter och gav mig mer än vad jag redan hade. Samtidigt. En del av mig önskar att det hade varit här, men att det händer någon annanstans gör ingenting. En annan del hör hjärtat braka samman, för att det händer någon annanstans. Men på samma gång vet jag, att om jag inte testar, kan jag sitta här och ångra mig sedan. För att jag hade chansen att utöka något rikt, men inte gjorde det.

Det är magiskt. Det är sjukt. Men jag känner att jag förtjänar varenda minut. Vid den här tiden förra året satt jag fortfarande och klappade medhårs. Jag tog emot våldsamt, otrevligt och elakt. Nu tar jag emot välmening, kärlek och en kolossalt stor dos av allt annat. Och det går så snabbt att det inte hinner sjunka in. Men jag har tid till att minnas. Jag har tid till att vara. Jag har tid till att ana. Jag har tid till att krama. Jag har tid till att komma tillbaka. Om jag vill. Men framförallt har jag så mycket tid, framöver, för mig.

När man ändrar sig för någon, försvinner allting man tror på. Dagarna blir knappt uthärdliga. Man drömmer ingenting. Man flyttar inte. Man stannar kvar. Varje syreatom är knuten till den personen man inte tror sig kunna leva utan. Man kämpar, man slåss, för någonting som inte är bra. Man knyter band av sig själv för att dagarna utan livstecken ska bli så få som möjligt. Man tappar räkningen av de gånger man skulle ha sagt "nej tack, men det räcker nu".

Mitt hjärta är tomt. Det är ensamt. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill gärna dela med någon. Någon att ringa först. Någon som för omväxlings skull blir glad av positiva nyheter. Någon som håller min hand när jag tänker att jag inte vågar. Någon som blockerar vägen när jag vill vända mig om och springa åt andra hållet. Någon som talar om för mig att det löser sig, att det blir bra och har potential att bli allt jag någonsin önskat mig.

Sanningen är den, att det här skrämmer mig. Jag har mer än panik. Jag kan tycka att det inte finns så mycket som jag har gjort för min skull. Att jag har pausat mig för andra. Mest för honom. Men jag är totalt, fullkomligt livrädd. Och jag är rädd för att det är nytt. Okänt. För att jag inte vet vad jag kan förvänta mig. För att jag går runt i en nervös bubbla och oroar mig för vad som kan eller inte kan hända. För att jag måste sitta på ett tåg i tolv timmar utan någon som håller mig i handen.

Igår sa jag en sak som jag inte kan ta tillbaka. Mitt arga sinne snubblade inte ens, det spottade och fräste ur sig orden. Jag har gått från nedbruten till ledsen. Ledsen till arg. Arg till glad. Och nu, glad tillbaka till arg. Jag fick strikta order till att hålla mig utanför hans familj. Men det är okej för honom att försöka närma sig min lillebror. Det är konstigt, med tanke på vilka familjemedlemmar han inte ens törs titta på. Än mer märkligt om man försöker sträcka på sig och inte tror att man har gjort fel.

Han har aldrig gjort ett fel. Det är alltid alla andras fel. Jag överdriver. Jag är en dramaqueen. Först var det behandlingshemmets fel, jobbchefens, sedan en vän eller två, därefter myndigheternas och slutligen var det mitt. Med andra ord, har jag en stark aning om att dagens version är att jag matade honom med alkohol, lurade honom på pengar och framkallade hans misslyckanden och inbyggda aggressivitet. Om jag hade matat honom med något, så önskar jag att det hade varit rävgift och en äcklig bananspindel.

Jag hatar tanken på att han kan sitta i sin sönderknarkade lägenhet och le. Jag hatar att han har mage att skylla på mig. Jag hatar att han inte har någon skam i kroppen. Jag hatar att samhället låter sig utnyttjas. Jag hatar att mina surt fördärvade skattepengar går till såna som honom. Jag hatar att han har varit naken tillsammans med mitt hjärta. Jag hatar att jag fortfarande sover som om jag behöver kontroll. Jag hatar att mitt hem känns smutsigt efter vad han tog hit. Och jag hatar hur han kunde påverka mig så.

Varför? Varför jag? Varför den som lade all sin energi på dig? Varför den som försvarade, älskade, hjälpte, grät, ansträngde sig och stärkte dig? Varför var det mitt fel? Varför inte solen, månens eller stjärnornas? Varför räckte det aldrig? Varför räckte inte jag? Varför gjordes allt för att göra illa? Varför sitter det kvar? Varför känns det på insidan? Varför var du tvungen? Varför? Varför jag?

Skriv från hjärtat.
Känn efter.
Var dig själv.
Låt det komma.

Ibland önskar jag att jag vore anonym. Jag skulle kunna skriva varenda liten händelse i detalj. Varenda liten känsla. Varenda liten tanke. Allt som jag har, som jag inte delar med mig av. Låta det rinna ut på riktigt. Ändra utgången nästa gång jag tror att jag vill ha någon nära mig. Slippa känna att alla händer sitter kvar. Kanske inte ge en bit av mig varje gång. Jag har snart inget kvar att dela. Inte med er. Inte med någon som är av ett annat kön.

Den här bloggen har funnits länge, så länge att den är en del av mig. För några dagar sedan skrev jag att jag ville att mina ord skulle betyda någonting för någon annan. Och jag drömmer om att skriva en bok någon gång. Men jag kan inte. Sanningen är den att jag tror att jag ska sluta. Kanske till och med ta bort mina fyrtiofem sidor. Kanske radera fyra år av smärta, värdelösa kärlekshistorier, ännu värre vänskapsrelationer och av mig.

Från början skrev jag för att jag ville dela med mig. För att visa att det fanns mer på insidan. För att kanske få uppskattning. Jag skrev texter. Konstiga sådana. Jag tror inte att någon förstod dem förutom jag. Men mest handlar allting om dåliga val. Ett hjärta som alltid tror på någonting bättre. Andra, tredje och fjärde chanser. En önskan att någon gång hitta någon som känner som jag. En tjej som hamnade så fel, att vägarna ut var få.

Jag tänkte att ni skulle få läsa det absolut första jag skrev här.

"Någon måste påminna mig om att inte sluta springa.
Jag vill inte skrika ut mina känslor. Jag vill inte att alla hör.
Jag vill inte berätta vad som gör ont, vad fan det är som stör.

Sången spelar ett spratt med mitt huvud.
Den sången jag minns, att jag aldrig ville hitta.
Jag vill inte att ni ser.

En melodi av tystnad spelar mig ett spratt.
Kan den förklara för mig vad jag inte vill?
Jag har glömt hur man gör.

Du måste komma ihåg, att aldrig gömma ditt hjärta.
Jag hade glömt den textraden.
Sedan hörde jag resten och förstod.
Inte så som jag gömmer mitt."

Jag har sprungit åt olika håll. Bra och dåliga. Jag har skrikit ut mina känslor. Ni har hört. Jag har berättat vad som gjort ont och allt som har stört. Jag har spelat många sånger. Jag har alltid velat hitta en speciell och valt därefter. Tystnad spelar mig fortfarande spratt. Jag har glömt hur man gör. Och jag har inte gömt mitt hjärta när jag har skapat meningar under dessa år. Men så länge jag inte kan komma på vad som skulle göra skillnad, är det kanske bäst att jag är tyst, raderar och hittar något annat än krossade hjärtan som jag tror att jag är bra på.

Han följde efter. Han var arg. Han skrek åt mig. Han kom ikapp och ryckte åt sig min arm. Innan jag hann reagera låg jag på asfalten med honom över mig mitt emot korvkiosken inne i stan. Och där vaknade jag i panik. Svettig. Nästan gråtfärdig. Det var längesedan jag drömde att han ville göra mig illa. Det var ännu längre sedan jag kände den olustiga känslan i bröstet av vanmakt. Jag vill inte att han någonsin ska kunna påverka mitt liv igen, men han gör det. Ibland känns det även som om jag blev en sämre människa på grund av allt det här.

Jag tappade självrespekten. Blev mer känslosam än vanligt. Möttes av ingenting när jag dammade av spegeln. Kände mig svag. Liten. Oviktig. Och det är bara den enkla och lilla versionen.

Jag gjorde illa honom också en gång, efter att han sagt att jag aldrig skulle hitta någon som tog hand om mig som han gjorde. Han bara såg igenom mig. Så jag slog, tills han vände sig mot mig och höjde den knutna näven. I normala fall, skulle jag säkert ha backat. I normala fall, skulle jag säkert ha varit rädd och gjort mig lika liten som den där kvällen. Men jag ställde mig så att luften emellan oss försvann och sa åt honom att vara man och slå. Han sänkte handen mot golvet medan hans ögon fortfarande brann.

Han slog mig inte då, inte innan och han kommer aldrig att göra det. Jag är nog bara tvungen att säga det högt, för att vara säker på att han inte gör mig illa igen. Det är en sak att ha en klump av sitt eget hår i sina händer, men det är en annan sak att försöka hela sig själv från en insida slagen av någon man älskat. Jag har ingen ursäkt för att jag slog tillbaka på hans utsida efter det. Man tar inte till våld. Men det var alltså den sämre jag blev, efter att ha varit med honom tillräckligt länge.

Andra människor har min tillåtelse att skämmas över mig, för att jag inte kan låta bli att skriva. De har min tillåtelse att vända mig ryggen när jag gör kullerbyttor av glädje i en folkmassa, för att jag är färdig med att gråta, stampa och stå still. De har också min tillåtelse att inte vara min vän. Jag hade någon som jag kallade min bästa vän och han gjorde allt för att ta fram det värsta i mig. Den delen finns fortfarande kvar tillsammans med den som är det bästa av mig. Så jag lämnar walk over, för jag klarar mig utan fler ryggtavlor.