Jag och min bästa Soulie gick ut igår. Och jag var fin. Det var jag. Det var svårt att inte kolla en extra gång i spegeln och ifrågasätta om det verkligen var min blågröna blandning till ögon som stirrade tillbaka. Klänningen var helt perfekt. Den gjorde vad den skulle. Sminket, håret också. Men... Ja, hur många men får egentligen plats efter dessa meningar? Egentligen bara ett. Men, jag gillade inte uppmärksamheten jag fick.

För några år sedan hade jag förmodligen dödat för alla huvudvändningar, för killen som fick knäppa kort på oss och skicka till sin vän för att visa vad han missade, för killen i baren som fick, jag hämtar vatten och en rygg när han frågade vad jag gjorde där. Men jag bara, nej. Inte här. Inte nu. Inte någonsin. Jag vill inte. Jag behöver inte. Kanske skulle jag ha gått i foppatofflor som lillebror.

Härom dagen lade jag ut en bild på facebook. Min spegel var fylld med ord som snurrat i skallen i alldeles för många dagar och jag var tvungen att göra någonting åt det. Så jag knäppte kort på ord som skuggades på min kropp och bad om vad jag kände att jag behövde just då. Det jag fick tillbaka var helt otroligt. Det finns, utan undantag, människor som är värda stående ovationer.

När jag kom upp ur bubblan av en aning med självhat, insåg jag en sak. Det var bara fem dagar av dåligt mående. Bara. Verkligen bara. Förstår ni vilka under jag har åstadkommit med mig själv? Jag känner mig så jävla fri från den som behövde någon annan för att känna sig hel. Så igår, räckte uppmärksamheten från mig själv. Och det är rätt skönt att säga, att det är det enda jag behöver. För den sakens skull behöver det inte vara självklart att det alltid är så. Men igår var det kristallklart.

Det här är bara ord för er. För mig är det från djupet av mitt hjärta, exakt vad jag känner. Och jag menar det. Varenda vokal. Varenda konsonant.

Jag gillade någon annans ord rätt nyligen. Det var säkert svårt att missa. Såhär i efterhand kan man väl säga att jag har vaknat. För det var bara ord. Precis som ett förlåt från min föredetta plågoandes mun, bara var ett ord. Det saknade känsla. Saknade betydelse. Därför kunde jag låta bli att svara honom sist. Och därför hamnar ni båda tillsammans idag, i en skål av - ni får aldrig någonting mer av mig.

Det enda jag behöver i mitt liv är mig själv och människor som ärligt och konsekvent bryr sig om mitt välbefinnande. Men det, har jag vetat ett tag. Jag blundande bara lite innan, när jag öppnade ögonen för någon annan.

Jag vaknade nu. Somnade gjorde jag halv sju. Jag hade ingenting som höll mig vaken. Och det fanns ingenting som fick mig vilja att vara vaken.

Jag funderar på om jag verkligen ska skriva mer. Igen. Jag berör inte människor på sättet jag vill. Jag får inte människor att fastna. Inte som jag gör. Inte som när jag inte kan slita mig. Inte som när jag blir förvånad att det är jag som har skrivit det här. Jag kan känna att det är bra ibland. Att jag är duktig. Men vad fan, vad tjänar det till, att jag är duktig på trasiga hjärtan?

Jag kväver impulsen att skriva vad jag vill. Det känns egentligen som om någon annan trycker ner en fet hårboll i halsen och kväver mig. Inte jämföra. Inte jämföra. Men det är så lätt. Det är så jävla lätt att mina tankar och mina känslor, hamnar just där. Och det är så jävla lätt, att säga att jag än van.

Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig eller någon annan. Mig för att jag trodde att kanske. Kanske. Mig, för att jag plågar mig själv på alla sätt jag kan. Alla sätt jag vet hur man gör. Någon annan för att kanske. Kanske. Någon annan, för att den sa och gjorde skillnad. Någon annan, för att den ville vara min vän. Vad ska jag göra med det? Hoppas att ni har det bra tillsammans? Att hon ser vad jag såg? Att hon tycker om ord? Nej. Jag är som du sa, sårar du mig, så sårar jag dig. Det kanske är därför jag ser honom, i skuggan av vad du brukade vara.

Så.. Är det här det sista jag skriver? Jag vet inte. Jag vet ärligt inte. Just nu, har jag till och med svårt att se, vad det skulle göra för skillnad för mig.

Pizzan var som sagt bränd. Jag åt halva. Och nu, resten av tomaterna. Jag är verkligen, verkligen inte hungrig. Jag trodde att den här dagen skulle bli bättre. Men fan. Den är som ett enda stort hål av mörker. Det har regnat ute idag. Det gör inget. Det har regnat minst lika mycket på insidan. Och jag hade ändå, förmodligen, blivit skogstokig om solskenet retat mig idag.

Jag slår vad om att hälften av er som läser tycker att jag är löjlig. Det må så vara. Och på riktigt, gör det inget om ni gottar er i det heller. Jag kommer igen. Det gör jag alltid. Men det var ju vansinnigt att något så litet, men stort, kunde göra ont.

Jag har vaktat mitt hjärta. Mina ord. Och första gången sedan honom, slängde jag fram det. Alltså verkligen, på något vis, kastade gris. Det bokstaveras ganska fint framför ögonen nu. Gris blinkar nog, närmare bestämt, med neonskyltar. Bah: Lite haha, vi fick dig igen, din klump. Hur fan tänkte du där?

Jag tror att det var för att han sa att han förstod. Det var vad jag behövde just då. Jag fick rätt mycket jag behövde, vid precis rätt tillfällen. Det var inte så tokigt. Det var inte så tokigt att känna heller. Förutom att jag har ett dussin rädslor, laddade som ett hagelgevär. Beredd att skjuta till när som helst.

Att jag är rädd att bli kallad gumman, är något jag måste jobba på. Att jag är rädd när lovade samtal inte rings, är någonting jag måste sudda bort. Att jag stöter ifrån mig vackra ord, är någonting jag måste studsa mot spegeln. Att jag är rädd för att bli sårad, är någonting jag måste lära mig att leva med. Det finns aldrig några garantier. Inte ens ord. Att jag måste vänta in mig själv i veckor, är någonting som får vänta så länge. Jag kan inte utföra underverk. Inte alla på en gång. Och man kan skynda långsamt, som Skalman.

Jag är alltid glad när jag går in i människors hem. För jag tror, att ett leende alltid smittar av sig. Hur bittra och cyniska de än må vara. Men jag hade svårt att få fram ett äkta leende igår. Jag hade svårt att inte få mina ledsna ögon, att trampa vatten. Och jag hade svårt att känna att jag var helt uppriktig. Jag ljuger inte. Jag ljuger aldrig. Men det kändes som om jag ljög när jag log. Som om jag överdrev, för att få min hjärna och mitt hjärta att också komma dit.

Jag ska jobba igen imorgon. Jag hoppas att mina kollegor inte skämtar med mig. Inte driver med mig. Inte skrattar åt mig. Men vi får se. Det kanske blir en bättre dag. Jag kanske skrattar med.

En vän ringde igår. Och jag kan inte säga att jag försökte prata. För det gick inte. Så vi lade på nästan direkt. Hennes karl vart mållös. Vi brukar prata i timmar. Även när jag inte mår som jag ska. Kan han säga att någonting är fel, då är det fel. Och hon sa just; han tog ifrån dig alla ord. Delvis kanske man kan säga så. Dessutom brände jag nyss en pizza. Det slår alla rekord. För jag förstör aldrig mat.

Jag sa, att nu vet jag att jag kan. Hon sa, att det är bra att du kan känna att du har fler känslor än två. Jag sa, innan var det bara likgiltighet, avsky och hat. Och hon sa, Sandra, det var tre. Då tänkte jag på hur många gånger jag har varit tre om någonting. Jag hade tre just nyss. Två vita och en röd. Vi blev visst fyra. Men jag vill kunna gå ikväll.

Jag önskar att det var lika lätt för mig. Att jag kunde ge mig till vem som helst, helt obehindrat. Att jag kunde välja, att jag kunde byta, avbryta, utan att ens blinka. Då hör jag en långlivad, nertystad röst i mitt huvud. Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag. Och jag hoppas vid Gud, att det inte är sant. Ni var ganska lika ni två. Han sa. Du sa. Ni menade aldrig. Jag tycker om dig, skulle lika gärna kunna vara ett skällsord.

Det blåmärkade att bli jämförd. Att veta vad hon kunde, men inte jag. Att veta att jag var en dag sen med att känna vad jag ville. Det var vad jag väntade på, att känna vad min hjärna tänkte så länge. Jag gör samma i mina tankar, i mina känslor. Jag jämför. Jag hör vad han sa, i det du sa. Jag blundar nu. Och jag behöver blunda, för jag ser dig annorlunda nu.

Tills känslan att bli övergiven dör. Tills dess, kommer jag sakna dina ord mer än vad du tror.

Jag vet inte vad jag sökte svar på, när jag skrev. Kanske varför. Det är ändå den fråga jag aldrig har fått svar på. Men alltid har undrat över. Och jag kan efter det konstatera, att det är som ett slag under bältet att få sina omsorgsfullt valda ord omvandlade till något som jag aldrig sa.

Vid fyra skrev jag att jag skulle dansa. Jag har inte dansat än. Jag förmår mig inte. Jag lyssnar fortfarande på samma meningar som jag gapat till i leasingbilen tidigare idag. I need intervention, attention, to stop temptation to scream. Jag tror jag tog det här hårdare än vad jag tänkte. Jag vet inte hur många gånger som jag sa att jag inte litade. Jag gjorde nog det ändå. Jag känner det nu. Och det här var stort för mig. Att tillåta mig själv att känna igen.

För min egen skull, gjorde jag det felfritt. Jag sa vad jag tänkte. Vad jag kände. Jag väntade tills jag kände mig redo. Det är mer än vad jag någonsin har gjort. Jag gjorde mitt allra bästa och det var inte tillräckligt för någon annan. Men det var stort för mig. Även om många meningar har golvat mig ikväll, så har jag ändå det. Att jag satte mig själv i första hand. Utgången hade förmodligen inte ändrats om jag hunnit dit. Men det var väl tur för det hjärta som aldrig känner någonting halvdant.

I skrivande stund, kröp ena katten upp på min vänstra sida. Den kom fram och nästan kramades. Det var under samma minut, som jag kände att jag behövde det. Lika mycket som jag igår, behövde höra vad jag är värd. Och jag är värd någon som kan vänta i tre veckor, utan att säga; jag var dum. Men ja, du var dum. Du kanske gjorde det bästa du kunde, men det gör det inte rätt.

Medan han trodde att han skulle krympa, så växte han i mina ögon för varje ord. Han blev stor av att dela med sig. Det krävs tillit. Ärligt. Jag antar att han därmed har en del av det. Men man kan inte säga att man tycker om någon, när man tänker på någon annan. Så det är inte förrän nu, som jag verkligen vill stänga mina ögon.

Hur är då den perfekta killen?
Han är allt jag aldrig haft.

Tror ni man kan vakna en dag, en natt och inse hur dum man är?

Människor är inte helt ärliga. Det bara är så. Människor vågar inte säga sanningen. Inte direkt. Det bara är så. Och där faller man ur sängen. Där slår man i golvet och undrar vad fan som hände mitt emellan. Och det var ju tråkigt. Jättetråkigt.

Jag tror inte längre att man kan tycka om någon genom deras ord. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde. Eller jag gör. Ja, jag gör. Nu vet jag, att när någon skriver som mig, så har jag inte längre båda fötterna i marken. Jag vet att jag tycker om vackra ord. Jag vet att jag tycker om att få sånger i små, inte särskilt obetydliga, meddelanden. Jag vet att jag tycker om att få veta att det enda någon kan ge mig, är sig själv. Inte kroppsligt. Utan tankemässigt. Känslomässigt.

Jag vet att jag inte är perfekt. Jag tycker inte om mig själv alla dagar. Jag gillar inte min spegelbild klockan fem på morgonen. Jag nyper i fett som jag tror att jag har. Jag förbannar mitt hår. Jag sminkar över det jag inte vill se. Det jag inbillar mig att andra skulle få mardrömmar av. Och jag tänker helt åt helvete ibland. Vad jag aldrig gör, vad jag aldrig har kunnat , är att sminka över vad som händer inuti. Jag har aldrig kunnat utesluta vad mina fingertoppar gör, när de möter tangenterna.

Den senaste veckan har jag inte kunnat sova, för att jag har varit upptagen. Jag har blivit charmad. Jag har skrattat. Jag har blivit kallad annat än luder, hora och misslyckad. Jag har blivit glad. Och det var längesedan. Så längesedan att jag inte minns när. Om jag somnar av att inte vara upptagen, vet jag att jag inte kommer att vakna glad senare idag. Jag vet att jag kommer att sakna något. Men det är okej. Bara jättetråkigt. För jag hann känna något inför någon annans ord och jag undrade, vad jag skulle ha känt bredvid.

"Men du.....

Jag blir glad av din röst.
Jag blir glad av dina sms.
Jag tänker på dig HELA tiden.
Jag saknar dig till och med när jag sover.
Jag tycker om dig Sandra.

Vad mer behöver du för att jag ska vilja krama dig?"

Ja, vad mer behöver jag? Vad mer behöver jag, för att inte stöta bort andras ord? För att jag inte, livrädd, panikslaget, ska sluta andas? Det kanske är så, att det inte finns någon som har sagt så till mig förut. Och han säger mycket till mig, som ingen har sagt förut. Som ingen har sagt utan baktankar. Det kan vara svårt att ha baktankar med trettioåtta mil emellan, eller hur?

Så länge jag kan minnas, har jag velat haft någon som sagt till mig att jag är vacker. Att någon verkligen, verkligen vill ha mig. Inte bara min kropp. Inte bara tillfälligt. Inte bara sådär halvdant. Vad har jag nu tror ni? Någon som säger precis de rätta sakerna. Vid precis rätt tillfällen. Vad gör jag då? Jag stänger av halva mig. Jag blir inte överlycklig. Jag blir vettskrämd. Jag vågar liksom inte ens hälsa på. Men jag önskar att jag kunde säga ja, utan att tveka för allt vad mitt liv är värt.

Så vad behöver jag?
Kanske en knuff i rätt riktning.

Hur går det härifrån? Vill ni veta om min panik? Jag känner den. Jag hör den. Jag berättar om den. Minst en gång varje dag. Ibland undrar jag om jag är riktigt frisk. Man kan faktiskt tro att jag sitter i elektriska stolen när jag hör ordet gumman. Man kan också tro att jag tror att alla människor har alkoholproblem, när mitt blod fryser till is när någon vill ta ett glas vin. Och det är inte normalt att reagera så. Det bara inte är.

Hur länge orkar jag? Hur länge orkar jag vilja ha, men inte vilja ha? Hur länge orkar jag tro, men inte våga tro? Hur nära vill jag att han ska komma? Hur mycket kan jag öppna dörren till hjärtat, utan att vilja att den blåser igen med en dundersmäll?

Utan att överdriva, är det schizofrent att vara i min kropp precis just nu.

Hur länge orkar man utan tillit? Hur länge orkar man lyssna till min trasighet?
Så länge som det krävs. Han sa, så länge som det krävs.

När jag hör gumman, tänker jag älska med ena handen och slå med den andra. När jag hör alkohol, känner jag ångorna. När jag hör om droger, ser jag svettande knappnålspupiller. När jag hör, jag vill träffa dig, ser jag mina dåliga val passera i revy. Och jag undrar, är det här också ett dåligt val?

Han tycker inte om att prata i telefonen, men han tycker om att prata med mig. Fyra timmar. Två timmar. Tre timmar. Bokstäver hela dygnet. Jag får fina ord, hela dygnet. Förtjänar jag det? Jag får beskrivande sånger. Jag får panik. Och jag lyssnar en gång till. Det lugnar. Jag får förståelse. En hel massa. Hela tiden. Hur är det möjligt?

Han säger att jag gör honom glad. Kan jag göra någon glad? Tydligen. För han dansar också med dammsugaren. Nästan i alla fall. Men inte som jag. För jag dansar lite mer, lite till, varje dag.

Ni får också lyssna.