Så många gånger som jag undrat om jag varit fast i en dålig humorshow. Denna gång var inte ett undantag. Du ska. Hjälp mig. Var min vän. Du kan. Nej, jag kan inte. Nej, jag kan inte hjälpa dig. Nej, jag vill inte. Nej, jag vill inte guida dig. Hell no, jag kommer aldrig att vara din vän. Det var aldrig meningen. Nej, men det var väl tråkigt. Förlåt mig. Nej, men jag tänker: för fan, förlåt dig själv. Om det ens är möjligt, din obotliga psykopat.

Jag hade det inte värst. Jag har aldrig sagt att jag haft det värst. Men jag hade det illa. Inte illa för min kropp, men för min hjärna. Han matade mig med sina ord. Sin verklighet. Och jag var hans förlängda arm. Jag sparkade och jag slog mitt inre, med hans ord.

Innan jag gjorde undersökningen för magen fick jag frågan: vad är värst? Gastroskopi eller Koloskopi? Pest eller kolera. Jag vet inte. Så jag tänkte samma om det här. Vad är värst? Att bli slagen fysiskt eller psykiskt? Pest eller kolera. Vad läker snabbast? Vad lämnar minst spår? Vad syns utanpå? Jag vet inte. Jag bara undrar, behöver man verkligen jämföra? Misshandel är samlingsnamnet på vad det är. En miss i handlingen. Jo tack, det var väl gulligt och sådär.

Ja, det var väl en miss i handlingen. Det var ju aldrig meningen. Aldrig meningen att såra,
att förlöjliga, att ljuga, att manipulera, att kasta saker, att hota, att missunna, att göra sig stor, att förminska, att dölja, att klandra, att skrika eller att vara våldsam. Om vi nu ska jämföra, vad är värst? Att vara den bakom slagen och orden? Eller att vara den som tar emot? Jag menar, det vore väl förjävligt att vara den stackars sate som tror att våld är lösningen. På den här, normala sidan, har vi i alla fall ett samvete som inte behöver tvättas och våldtas med koncentrerat lösningsmedel.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland. Efter i lördags, när någon okänd försökte ta sig in genom mitt fönster, verkar jag drömma varje natt. Jag är inte rädd. Jag är heller inte otrygg i mitt hem. Det är väl mest bara känslan. Känslan av att veta att någon försökte, men inte veta vad den försökte med. Förutom att försöka komma undan oupptäckt antar jag.

När någon inte är överdrivet oroad och halvt försöker skrämma upp mig, tänker jag på det komiska sambandet mellan boken i fönstret och den här händelsen. I somras sträckte någon sig och lade in en bok vid namn Seansen och på Halloween försöker någon ta sig in genom samma fönster. Man börjar ju undra om jag har ett spöke som vill hälsa på. I så fall hoppas jag att det är farmor.

Om inte annat, var det helt enkelt en annan sorts miss i handlingen.

Den omtalade boken:

Angelica demonstrerar: 
 

Så jag sitter här ensam och funderar. Jag har ingen att dela detta med här hemma i min soffa, så jag delar med er. Alla er. Jag har skrivit mycket. Jag har skrivit lite. Jag har fått kommentarer om att jag är duktig. Att det jag skriver är bra. Att det är känslosamt. För min del är allt jag skrivit om viktigt. Men ingenting har egentligen varit så viktigt som mina ord om hemtjänsten. Och jag har aldrig fått riktiga, verkliga blommor, för någonting jag har bokstaverat.

Kommunal sökte upp mig, lilla mig, för att ge mig blommor. Uppskattning. Det är glädjetårar. Det är bortom ord. Bortom min förmåga. Men det är min förstasida. Vårdyrkets början till en positiv förstasida.

Det jag skrev var inte för min egen del. Det var för er alla som sliter varje dag. För alla er som lyssnar, bryr er och tar till er av andra människors krämpor och problem. Det var till alla er som springer mot tiden, trycker undan era onda leder, kämpar fram ett leende med sprängande huvudvärk och som hoppas och tror på en bättre framtid. Ni är guld värda. Ni ska sträcka på ryggen och bära yrkets roll med stolthet. För ingen som klagar, ingen politiker, ingen myndighet, ingen chef, skulle göra jobbet bättre än er som håller till på golvet.

Anledningen till att den 4400 tecken långa texten formades, är att enstaka tråkiga, tragiska händelser fortsätter att forma synen på vården idag. Det finns anhöriga som sliter ont hemma, för att dem inte vågar sätta sina kära på boenden på grund av det de läser i tidningar. Det finns såna som inte litar på oss, för att de tidigare har blivit av med pengar eller andra ägodelar. Det finns såna som har så dåliga erfarenheter av vården, att de inte tror att det finns människor som kan sitt jobb. Det enda jag kan säga, är att jag är ledsen. Jag är ledsen att ni inte träffade mig och all den fantastiska vårdpersonal jag har mött, innan dess. Och så vill jag be om ursäkt för alla dem som aldrig borde satt sin fot i din närhet.

Idag och resterande dagar är såna som vi ska gå till jobbet med ära. Med glädje. Vi har andra människors liv i våra händer. De sätter hela sin existens till att du och jag behandlar dem med värdighet och respekt. Det är någons morfar eller mormor. Farmor eller farfar. Någons mamma eller pappa. Någons syster eller bror. Det kan vara någons barn. Det är människor vi vill ha tillräckligt med tid till att lyssna om livet, erfarenheter, sjukdom, kärlek och önskningar. När vi har det, kan vi också ge bästa möjliga perfekta vård. Samma vård som vi alla vill ha, när den dagen kommer.

Jag önskar att jag får fortsätta på det här. Att min chef ser att jag vill öppna ögon. Visa vad vi gör. Öka förståelsen. Göra yrket attraktivt. Att jag vill prisa eldsjälar som ger den lilla, extra kryddan i andras liv. Och jag önskar att vi en dag får uppleva att vårt engagemang visar sig i plånboken.

#varbergskommun #varbergsomsorg #hemtjänst #denofärdigahemtjänsten #nugörviskillnad #kommunal #varberg

Den ofärdiga hemtjänsten.

Det klagas och det klagas. Var och varannan dag. Det är människor vi tar hand om. Det är inget ting. Inget det. Men någonstans på vägen har någon glömt att alla vi som vårdar också är människor. Vi är heller inget ting. Inget det. Ändå, ska vi bara gå och gå. Vi ska aldrig vara trasiga. Vi ska helst aldrig vara hungriga. Vi ska alltid vara på ett gott humör. Vi ska aldrig tala om vad som stör. Vi ska ha överflödigt med tid. Vi ska ge allt av våra liv. Vi ska ha armar som en bläckfisk och nå både hit och dit.

Men som en motor behöver olja, behöver vi också energi. Vi kan inte jobba varje dag. Vi kan inte jobba varje dag för att du ska ha kontinuitet. Vi kan inte hoppa över vår halvtimmes rast, förväntad att ta ett larm och inte äta på en hel arbetsdag. Vi kan inte vara friska jämt. Vi måste kunna vara sjuka, utan att få dåligt samvete över att det inte är samma person idag som igår. Vi ska inte behöva ha ett krystande samvete för att det inte finns personal, om vi är hemma någon dag.

Men vi har det dåliga samvetet krypande, från topp till tå. För vi vill göra det bästa vi kan. Med den tillgång vi har, med minsta tid, med minsta möjliga arbetslag.

Problemet är att vi inte kan dela oss själva på mitten, när alla vill ha hjälp samtidigt. Vi kan inte överskrida hastighetsbegränsningen varje gång vi har schemalagd övertid. Framförallt kanske vi inte kan räcka till, riktigt så mycket som vi ändå vill.

Jag är utbildad undersköterska, men också mer därtill. Ibland är jag psykolog, ibland är jag hårfrisör, ibland ska jag vara läkare, ibland är jag lokalvårdare, ibland är jag fönsterputsare, ibland agerar jag kemtvätt, ibland ska jag vara sjuksköterska också, ibland är jag din spritleverans, ibland är jag din sällskapsdam, ibland är jag elektriker, ibland kan jag vara rörmokare, ibland är jag din klagomur och ibland, bara någon som kan hålla din hand.
Jag älskar människor. Jag älskar att träffa olika sorters människor. Förmodligen precis som de flesta andra som valt att jobba inom vård och omsorg. Så jag gör det, jag gör allt, oftast utan att klaga. Och jag gör det på riktigt, pengamässigt, för skit och ingenting.

Jag sliter på min kropp, i ställningar som Gud inte visste fanns. Jag böjer, vrider och vänder, för att du ska veta att jag finns till hands. Jag går till jobbet även om jag har ont eller är sjuk, för att du ska känna dig trygg vid livets slut. Jag går till jobbet även om jag inte borde vara där, för att du kanske är ensam och inte har kvar någon du håller kär. Och jag går till jobbet för att jag hoppas att jag ger dig, lika mycket som du ger mig.

Det kan förstås alltid hända att jag någon gång får slag efter mig och ibland ett högt tonfall. Men för det mesta möts jag av leenden, värme, vänlighet, glädje och omtanke. Det är precis på det viset jag alltid vill bemöta dig.

Idag är det tyvärr snarare en regel än ett undantag att klaga på vården. Jag har sett att tiden är besvärlig, att det är för mycket olika personal, att det brister i kommunikation och i information, att det brister i språk, att mediciner kommer bort och att det är helt fel sort, att maten är förnedrande vidrig, att din middag är sen och att nedskärningar måste göras, för "åhoj vad det kostade att ligga på topp".

Ni liksom jag inser att jag kan fortsätta till oändligheten och lite till. Men något som aldrig hamnar i tidningen, är hur du berömmer mig. Kramen som symboliserar allt du tycker om med mig. Den kramen som du ger mig när jag kommer tillbaka efter en tids semester, den hamnar aldrig på förstasidan. Tacksamheten som du visar när den lilla hjälpen du får, nästan rör dig till tårar, den beskrivs aldrig i ord. Så jag böjer mig ner och gör vågen för dig, för du gör min dag och jag beundrar dig.

Ett litet stycke vill jag dessutom tillägna den lokala politikern i Varberg som sa att offentliga jobb inte är ett riktigt jobb för att det finansieras av skattepengar. Till dig vill jag säga: Du är fri att ringa mig vilken dag i veckan som helst, så kan jag ta ditt oriktiga jobb och du ta mitt. Därefter kan vi utvärdera dagen över en kaffe och en tårtbit, som givetvis du betalar efter allt ditt hårda stolslit. Och så hoppas jag att jag inte tar hand om din mamma, din syster eller bror, eftersom du uppenbarligen inte på mitt yrke tror.

Slutligen, vill jag avsluta med att tacka den som aldrig har klagat på mig och hylla dem alla, som tar hand om dig.

Sandra Sjölander
Undersköterska på landsbygden som försöker göra jobbet färdigt

Min semester är verkligen helt fantastisk. Det var allt jag ville säga. Turkiet är mitt number one happyplace!

Några av mina absolut bästa dagar i livet, har spenderats med andra människor. Två nära vänners bröllop har garanterats en plats på topp tio, bland dagar jag aldrig vill glömma.

Att ens bli tillfrågad att vara brudtärna var faktiskt en av de mest fantastiska stunderna jag har fått chansen att uppleva. Det betyder att jag som medmänniska, har gjort någonting rätt. Att jag är viktig för någon annan. Det betyder att det finns tillit. Kärlek. Stark vänskap. Äkta vänskap.

Jag hade aldrig, i min vildaste fantasti, kunnat föreställa mig att jag skulle stå bredvid det lyckligaste paret jag sett. Att se två vänner gifta sig, är någonting jag hoppas att ni andra får uppleva också. Det kan inte bli mer rätt än så, för den som får stå bredvid och se på.

Jag har skrivit om hur farfar såg ut den dagen han fick se farmor i en kista. Om ni föreställer er det omvända. Tvärtemot förtvivlan. Tvärtemot att begrava sitt hjärta. Då har ni ögonen på min vän, när hans brud tittade fram bakom dörrarna i kyrkan. Inte ens jag kan beskriva det. För det saknar jag ord. Det var mer än kärlek. Det är allt jag kan säga.

Varför jag tänker på detta idag, är för att det är första årsdagen. Om jag inte visste bättre skulle jag ha varit övertygad om att bröllopet var igår. Det var verkligen magiskt. Det var roligt. Det är till och med enda gången som jag har haft så obeskrivligt, fantastiskt roligt, när jag har varit alldeles för rund under fötterna. Ingen katastrof. Inget annat än små lyckotårar. Inget annat än leenden överallt. Det var också första gången jag välkomnade Baileys i min strupe.

Varför jag också tänker lite extra på detta idag, är för att jag såg honom helt ledbruten och jagad, innan han träffade henne. Från mitt hörn, har hans liv, hans tillvaro, aldrig varit så klar som när hon kom in i hans liv. Jag har aldrig sett någon gå från det mörkret till DET ljuset. Det var, på riktigt, en ära att få vara en del av det. Jag har dessutom aldrig sett två människor gå ifrån inte just nu, till att bli löjligt, fullkomligt förälskade och förlorade i varandra. 

Det är viktigt för mig att ni är glada. Lyckliga. Det är viktigt för mig att ni är glada i varandra. Inget par, har någonsin passat så bra tillsammans som ni två gör. Inget par kompletterar varandra så till den grad, att påståendet "även solen har fläckar" försvinner. Ert välbefinnande tillsammans och var för sig, är någonting jag prioriterar högt. Telefonerna går inte varma, men vet, att jag tänker på er, lite titt som tätt.

Om jag har gjort skillnad för er, så vill jag att ni ska veta, att ni två har gjort skillnad för mig också. Studs med små snorisar. Sushi och pizza till efterrätt. Spioneri. Men främst av allt, vill jag att ni ska veta vilken skillnad ni gjorde för mig när jag fick ta på mig en blå klänning i formen av en vän. Det är den absolut yttersta uppskattningen jag har fått, någonsin. Kom alltid ihåg, att jag är er evigt tacksam. Det är på grund av er, som jag vet hur kärlek ska se ut.

All kärlek från mig till er,
Linn och Christian Norberg. 

Suck. Vilken dip jag fick. Jag saknar plingandet i telefonen. Jag saknar ord. Även fast det i slutändan visade sig vara motsägelsefullt och oärligt. Har i och för sig bara varat i några minuter, så det försvinner snart. Men ändå. Blaha liksom.

Samtidigt spånar jag på den där idéen jag fick. Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna presentera den för min chef. Själv tycker jag att den är uberbra. Jag behöver bara framföra den uberbra också. Det är verkligen någonting jag vill göra. Och jag tror. Hoppas. Det kanske är genomförbart. Kanske.

Utöver det börjar jag bli extremt nervöst inför resan till Turkey. Jag ska verkligen åka ensam. Nåja, mamma med Puttrik är visserligen där när jag kommer ner. Men jag lyfter ensam. Jag landar ensam. Jag åker buss ensam till hotellet. Det vart nästan en semester ensam. Jag kan ju inte gärna bannlysa mamma från Troy's beach. Så, det blir en favorit i repris. En iskall öl, you know. Fan, vad jag ser fram emot den där solstolen nu.

Med noll röd tråd igenom, så bjuder jag på denna istället:

 
Soulie sa att jag var lik mamma på den här bilden :)

Jag vet inte jag.
 
Lika som bär?

Jag såg precis "Älska mig igen". Och som vanligt, när det gäller romantik, blir jag rörd till tårar. Jag tänkte, SKÖNT. Vad skönt att inte minnas. Jag tänkte, vad skönt det hade varit om jag sluppit. Vad skönt att inte minnas det jag redan minns. Vad skönt att något inte bara kommer upp som en bild. Inte som med vapnet. Inte som med kycklingen. Inte som när jag höll mig i handtaget för att inte helt tappa greppet om verkligheten och försvinna genom golvet. Vad skönt att inte oroa sig för att samma sak upprepar sig igen.

Jag säger bara att det hade varit skönt. Jag säger inte att jag ångrar något. För det kan jag ändå inte. Det är ingen mening. Hade inte han. Hade någon annan. Det var vägen jag gick på. Det var vad jag kände igen. Det var vad jag trodde att jag förtjänade. Det var jag. Det var inget mer än så. Det var mitt fel. Alltihop. Kanske delvis.

Någon klandrade mig i tysthet. Det behövdes aldrig sägas. Jag läste mellan raderna. Någon sa till mig att den tidiga meningen, inte vilja, inte just nu, var att stå still. När jorden har galopperat runt ett huvud alldeles för länge, behöver man rum att andas. Tid att smälta. Man behöver pussla ihop bitarna igen. Det gör man inte när man är mitt upp i en känslostorm. Det gör man själv. Ingen annan än jag, kan laga det jag lät mig, han, andra, ta trasigt.

Visste ni, att jag inte tål människor med hans namn? Namnet ger mig frysskador på tårna. Visste ni, att jag hatade mig själv för att jag älskade honom med hela min kropp, hela mitt hjärta, hela min själ? Igår skrev jag vad min kropp gjorde under hans händer. Men visste ni, att jag en dag, inte stod ut med hans ärrade tio fingrar? Jag rös av obehag. Men jag kunde ändå inte. Jag kunde inte. Inte helt.

Visste ni, att det var någon annans ärrade tio fingrar som fick mig att ge upp? Det var någon annan som hjälpte mig påbörja vägen till en helt ny och okänd hamn. Jag förlorade en vän på grund av det. Men jag kan inte vara ledsen för att det blev så. Jag är evigt tacksam för att någon ville röra vid mig just då. Jag är evigt tacksam för att någon motbevisade allting jag hade fått höra att jag var. Allting jag inte var. Jag är evigt tacksam att någon fortfarande gör det.

Det hade förmodligen varit väldigt skönt att inte ha känt allt jag känt. Inte sett allt jag sett. Inte hört allt jag hört. Inte tänkt allt jag har tänkt. Men utan det, utan det jag fick på vägen hit, skulle jag inte vara jag. Jag vet vilken väg jag har gått. Vilket obehag jag har begravt. Jag vet vilken väg jag har kvar. Vilken oro jag måste dämpa. Jag vet. Jag behöver tid. Någon som ger mig tiden jag kräver. Någon som förstår, att vissa sår inte läker på ett år.

Jag har inte stått still sedan jag vände mig om och gick.

Det är vad som verkligen är skönt.
Och det är vad jag vill minnas.
Idag.
Alltid.

Mellan nålar och introduktion av gymleksaker, så har jag läst precis hela dagen. Det är någonting med böckerna som får det att suga till av längtan djupt inne i bröstet, men ändå inte. Sa jag att jag var inne på den tredje? Okej, det utelämnade jag kanske. Femtio nyanser av frihet. Om jag får tolka titeln på mitt eget vis, så var det precis vad jag fick när jag lämnade mitt norrländska hem.

Det är andra omgången av sträckläsning om Mr Grey. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte första gången. Men jag har det lite på tungan, vad jag tänker nu. Jag har varit vidöppen med vad som hände mellan mig och mitt ex. Alla skrikna ord. Alla inre slag. Den yttre, lilla, våldsamheten. Lilla säger jag, för det var inte den jag tog långlivad skada av. Vad jag aldrig har satt ord på är hur hans beröring också fick mig att stanna lite till. Lite mer.

När jag läser, påminns jag om hur väl min hand passade i hans. Hur jag kunde dra mina fingrar längs hans linjer i handflatan. Hur hans skrovliga fingertoppar berättade en brännande historia som fortsatte skrivas när han satte dem på min hud. Jag minns hur håret reste sig från nacken och ner till fotknölarna. Min kropp reagerade precis som den jag läser om. Den förrådde mig, när min hjärna, mitt förstånd, sade stopp.

Jag vaknar av det ibland. Av hans skadade, underbara händer. Hur kan jag säga underbara undrar ni? Jag kan. Om du, liksom jag, någonsin har känt en annan människa älska dig genom sina bara händer, då förstår du. Den energi, den känsla som omsluter uppresta hårstrån, är inte att leka med. Det bara är uteslutande magiskt.

Jag känner ingenting sådant inför honom nu. Känslan är annorlunda. Det är äckel. Enbart äckel. Jag är medveten hur ovanstående kan luras, men ni får helt enkelt lita på att mina fingertoppar ger er och mig, nakna, ärliga ord. Jag litar i alla fall på att äckelkänslan är helt obotlig.

I ett annat inlägg skrev jag vad jag vill ha, när jag vill ha det. Jag vill ha småsaker egentligen. Sådant jag aldrig haft. Sånt jag aldrig fått från någon annan, som inte bara varit min vän. Någon gång vill jag uppleva hur det känns när någon som innerligt tycker om mig, ringer och säger att jag bör sitta ner, endast för att berätta att jag är vacker ikväll. Lyckligtvis har jag en vän som gör så, tills jag finner den egenskapen han har, hos någon annan.

Fan, vad jag har blivit duktig på att veta vad jag vill ha. Förut var jag helt fantastisk på att berätta vad jag inte ville ha. Det var en annan vän som sa att det var någonting jag borde bli bättre på. Och jag kan väl tacka henne för det. Det är mycket lättare att veta vad man vill, när man vill, hur man vill.

Hur man får mig på fall, är ingenting jag tänker berätta för världen. Men händer som berättar en historia och en ytterst liten dos av en viss Grey, det är en jäkligt bra början.