Senaste inläggen

Av Sandra - 4 augusti 2014 20:58

Jag har blivit retad på jobbet hela dagen. Tydligen går jag runt med ett fånigt leende. Ni vet ett sånt där fånigt, nyförälskat leende. Jag må vara fånig när jag dansar med dammsugaren. Jag må vara fånig när jag sjunger med i en sång någon skickat till mig. Jag må vara fånig när jag ler över att få ett sms. Men jag är inte förälskad. Inte här. Inte nu. Inte jag.


Vet ni vad jag är glad över? Jag är glad över att jag inte springer. Jag är glad att jag inte kastar mig över relingen och försvinner bland vågorna. Jag är glad att jag kan prata med någon, utan att vandra bort och aldrig återvända.


Vad jag stör mig på, är att jag kollar telefonen stup i kvarten. Jag kan ju ha missat något. Men jag vill inte vara den. Jag vill inte vara väntande. Det stör mig att jag inte har någon kontroll över mina fingrar. Det stör mig att hjärnan på något vis sammarbetar med den där klumpen under bröstkorgen. Så det blir logiskt. Men jävligt ologiskt. Fattar ni? Nej, inte jag heller.



Kan man känna något inför bara någons ord? Känner någon något inför mina?

Av Sandra - 3 augusti 2014 18:42

Jag ser att ni är många som läser. Det gör mig nyfiken. Vilka är ni? Varför läser ni? Och kanske, vad vill ni läsa om? Ska jag ändra något? Ska jag skriva mer? Om ni ville veta så har jag IG i Svenska B, så jag kan faktiskt inte lova allt :) 


 


Det här är åtminstone jag på utsidan. Insidan får ni fortsätta läsa er till.

Av Sandra - 3 augusti 2014 15:48

Jag känner mig lite löjlig nu. Det känns som om jag sitter på en stor studsboll. Det gör jag väl också. Men det heter visst pilatesboll. Sjukgymnasten menar på att jag måste få bättre stabilitet i ryggen. Och vem är jag att ifrågasätta hennes kunskap. Men risken finns att jag om en sekund eller två trillar baklänges och slår huvudet i fläkten, som jag så fint dansade runt här om dagen. Jag är dock van, nu för tiden känns det som om jag slår huvudet varje dag. På ett positivt sätt.

Fredagen den tjugofemte juli:

Jag: Jag är egentligen inte ute efter någonting just nu.
Okänd: Kan inte ens en obotlig romantisk ensamstående pappa få dig på andra tankar?

Det funkade inte.

Söndagen den tjugosjunde juli:

Okänd: Jag är naturmänniska. Trivs verkligen i skog och mark, på sjön eller dylikt.
Jag: Jag har lite svårt för oasfalterad väg.


Det funkade inte det heller..

Tisdagen den sjugonionde juli:


Okänd: Där är det fint. I Kramfors alltså. Har varit dit och kollat på skolan för brandmän en gång.
Jag: För mig skulle det vara livshotande. Jag försöker hålla mig undan vassa saker.


Det borde ha sagt någonting...

Onsdagen den trettionde juli:


Okänd: Men du bjuder ju inte ens på ditt nummer.
Jag: Jag är inte lika lättflirtad som andra flickor.... 07......... Gör vad du vill med det.

Jag var verkligen duktig på att inte vara ute efter någonting just nu..


Idag fick jag följande konversation skickad till mig:

"- Är du kär i henne?
- Nej.
- Är hon kär i dig?
- Nej.
- Varför skriver ni hela tiden då?
- Vi tycker om att prata.
- Då kan ju hon bo hos oss..."

Kort därefter följde detta:

"- Är hon snäll?
- Vem då?
- Den tjejen du skriver med.
- Ja.
- Då kan ju du bli kär i henne.
- Tänk om du inte tycker hon är snäll då?
- Då får du säga till oss att sluta bråka pappa, så lyssnar vi."

Det får mig att misstänka, att det kanske var barnet som upprättade en profil på mötesplatsen för att hen inte ville att pappa skulle vara ensam. Ett som är säkert, är att barn, spiller i alla fall ingen onödig tid.

Jag sa att jag tycker det är svårt att lära känna nya människor. Särskilt när jag får den där välkända ocharmiga paniken, som får mig att vilja gräva en grop och campa där resten av livet. Jag hade visst glömt, att det kunde vara roligt också. Vad som dock inte är roligt, är att fastna med rumpan på en pilatesboll.

Av Sandra - 1 augusti 2014 11:47

Jag tycker det är svårt att lära känna nya människor. När jag säger så, syftar jag främst till karlar. Jag menar, jag har ju inte ett oklanderligt förflutet. Människor som intresserat mig har mer ofta än sällan varit såna som jag har tillräckligt med erfarenhet för att säga att jag borde hålla mig ifrån. För jag behöver ingen, vars stora intresse, är att djupdyka i öl. Jag behöver ingen som vet hur man gör en pipa av ett Treorör.

Jag vaknade inte en dag och bestämde mig att känna avsky mot det andra könet. Men det kanske jag gjorde ändå. Jag menar, det har ändå tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt valt att prata med någon. Och då syftar jag till att verkligen prata. Inte om ytliga saker som vädret. Inte om hur min rumpa är fin eller inte. Det är den, om någon ville veta. Men rumpor pratar man inte om i den bemärkelsen, varken när det regnar eller när solen lyser.


Man kan dock säga att jag vaknade en dag och inte längre var helt fientlig. Men jag svarar aldrig människor som skriver att jag är sexig. Man bör åtminstone inte göra det när man tänker "jaha, där blev jag ett objekt igen". Jag svarar inte människor utan bild. Kanske är jag ytlig, men jag vill gärna se vem jag pratar med. Jag svarar inte människor som är jämngamla med pappa eller mamma för den delen. Vi kan väl lugnt säga, att det inte fungerade förra gången.


Jag är lite avvaktande mot människor med barn. Jag tycker om barn. Men jag vill inte gärna försöka spränga en mur av ogillande, det första jag gör. Jag kämpade förra gången. Jag försökte verkligen. Det var inte förrän jag satt med en förtvivlad tjej i mina armar, samma kväll som vi upplevde monstret tillsammans, som det ändrades. Monster säger jag, för att han blev tio storlekar större, spände varenda muskel och visade eld i kolsvarta ögon när han släppte mitt hår och kastade mig in i hennes säng. Om jag inte sagt det förut, så sprang jag inte ut, livrädd för mitt liv, för att det fanns ett barn som behövde mig mer än vad jag behövde leva.


Jag vet att det där verkligen är att ställa allting på sin spets. Men jag är bara avvaktande, inte helt illamående av den tanken.


Svarat människor långt bort, har jag gjort. Alla två, typ. För det är också ett skydd. Visst kan det komma frågor som får mig att skräckslaget vilja mura in mig en egen vägg, men det är inte lika påträngande som när någon i närheten ger mig sitt nummer och säger att jag ska höra av mig, om jag bestämmer mig för att gå ut. För att den vill ses. Newsflash: Det här handlar om vad jag vill. Vad jag anser mig ha rätt till. Egen vilja. Självrespekt. Och jag äger en hel massa sånt nu.


Jag fick faktiskt frågan, om jag skulle kunna tänka mig att flytta. Tänker gör jag ju, massvis, som ni hör. Men jag hade nog tänkt, att det var min tur nu. Att någon skulle göra det för mig. Kanske någon som inte var helt främmande för Höga Kusten. Jag har aldrig beräknat möjligheten, att min egna lilla familj, skulle vara långt bort från min allra första familj. Jag har snarare räknat med tanken på att mamma skulle hänga upp mig i taket och piska mig med granris, om jag inte var i närheten med ett barnbarn.


Nu är jag jävligt långt fram i tiden. Ibland hamnar man visst där. Jag vet aldrig utgången på det jag skriver, innan jag börjar.


Det är alltså inte bara för att jag är fullkomligt och extremt inne på självbevarelsedrift, som jag valt att inte träffa någon. Jag har även valt att inte prata med någon, för att bespara andra, för att jag inte är där än. Och givetvis för att jag inte vet, om jag är tillräckligt ihoplappad för att säga nej om ett nej behövs i takt med mina egna känslor.


Allt jag har tänkt är inte något som är skrivet i sten. Men full och Treorör, är berg. Och det vill ingen försöka bestiga fram till mig.

Av Sandra - 30 juli 2014 20:37

Ibland börjar jag med att skriva någonting. Det finns liksom där inuti och är beredd att komma ut. Att öppna sig för världen. Sedan avtar det. Ungefär som om hälften stannar i strupen. Jag blir stum. Att döma av det jag hittade på min dator, blev jag i det här fallet, stum väldigt länge.


"När ditt hjärta är trasigare än mitt, kanske du förstår hur ont det gjorde att älska dig. Hur ont det gjorde när mina andningsorgan blev för små, för att fylla mina celler med syre. Hur smärtsamt det var när rysande hårstrån stack i mitt skinn, som elektriskt laddade tentakler. Hur plågsamma timmar utan svar, skakade min tillvaro som en jordbävning och en efterföljande tsunami. Hur sorgliga tårar skapade ett vattenfall av saknad när du var en halv centimeter bort. Då kanske du förstår hur ett och flera förlåt aldrig stillade min hunger, efter att känna mig som en människa igen."


Ett och flera förlåt. Jag har fått flera. Även nu, senaste gången han skrev. Hjälpte det förut? Hjälpte det nu? Svaret är nej. Det har alltid varit nej.


Jag vet, att många vet, hur det känns att vilja ha ett barn. Jag ville ha ett barn med honom. På ett sätt lurade han mig dit. På ett annat sätt, inte alls. Av någon anledning litade jag på, att kärleken emellan, skulle bli starkare då. Idag är jag glad, att jag inte har ett barn med någon som honom. Men jag minns, hur det stack på insidan av ögonen, varje gång det inte blev så. Jag minns hur namnen jag valde, bokstaverades sönder. En liten bokstav i taget.


Det riktiga svaret blev, att jag till slut, började känna mig som en människa igen. Inte som den smutsiga, äckliga, tonårshoran han tyckte att jag var. Jag kände hur det förändrades, när jag plötsligt började acceptera att jag inte kunde ångra mig. Att jag inte kunde spola tillbaka tiden och ändra det som jag trodde, inte var, vad han var. Han var och kommer alltid att vara, någon med psykopatiska drag. Det enda jag kunde göra, var att läka mig själv.


Jag tror att jag är på rätt väg. Jag tror faktiskt att jag gjorde ett framsteg idag. Jag gav mitt nummer till någon. Åh vilken obetydlig liten grej, tänker ni. För mig är det, a giant step for mankind.

Av Sandra - 29 juli 2014 21:49

Jag har inte skrivit särskilt mycket sedan jag kom hit ner. Jag har väl egentligen inte skrivit särskilt mycket sedan jag började må som jag förtjänar. Så nu sitter jag här med två brända skinkor och funderar på vad det ska bli av det här.

Jag skaffade mötesplatsen när jag flyttade hit till Varberg. Varför, kunde man fråga sig. Gubbar på femtio-plus utan fritid, någon som tror att "gud, vad du är sexig" ska få det att rinna till, en annan som är en självutnämnd perfekt träningsnarkoman. Så varför, kan man fråga sig. Och det har jag gjort, minst hundra gånger. För där kommer den rädda tjejen, den tjejen med hjärna istället för hjärta. Hon svarade nästan ingen. Det ändrades för några dagar sedan.

Jag vet inte varför det ändrades. Jag tror att det var efter att han skrev igen. Det har jag heller inte berättat egentligen. Han får väl hoppas att jag mår bra, om han tycker att han mår bra av det. Jag mår inte bra på grund av honom i alla fall, det är en sak som är säker. Det jag skulle komma fram till är att jag fortfarande backar, när någon frågar om jag vill ses. Det är som om någon skuttar fram med en pistol, håller den mot mitt huvud och säger "prova en gång till om du vågar". Och vem vågar spela rysk roulette?

Jag tänker, det smäller ju. Förr eller senare. Men kanske har det smällt tillräckligt redan? Vad vet jag. Vad vet någon. Ingen vet någonting. Det enda jag vet, är att jag aldrig någonsin mått såhär bra. Kanske när jag var liten och söt, men vem håller koll på sånt. Hur som, det vore synd att förstöra. Det vore synd att rubba på en lycklig Sandra.

Av Sandra - 24 juli 2014 16:48

Tittade igenom min telefon igår och detta var vad jag hittade:

                   

Av Sandra - 23 juli 2014 23:28

Jag har haft en dag med romantik. Halvt om halvt ute i solen. Jag har läst böcker. Läkarromaner. Kroppar tätt inslingrade i varandra. Dejt under en åktur i London Eye. Oplanerat barn. Frieri. Giftermål. Trasiga människor. Sjukdomar. Jag avslutade filmen Dear John för en stund sedan. Vad känner jag efteråt? Att jag nästan skulle vilja ha någon bredvid mig när jag vaknar? Kanske.


Enligt facebook skulle jag vara en okomplicerad kvinna. Jag vet inte. Jag tror att jag är komplicerad. Min hjärna kanske. Och mitt hjärta är slutet, för den som inte redan finns där. Mest för hjärnans skull. För den vet bättre. Den har blivit smart. Men jag undrar just hur länge den tänkte vara det.


 


Jag menar, man skulle kanske inte dö av den blicken...

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards