Jag var tvungen att trycka. Som alla andra. Enligt Facebook får jag en etta med jordvärme år 2069. En liten stund övervägde jag att det skulle stå "Skrattade ihjäl sig". Vad jag läste: "Fan också!". Det är jag. Alltid. I ett nötskal. Därför blev det ändå, nästan, skrattade ihjäl sig. Nyss. Jag skrattar faktiskt fortfarande. Kanske är jag övertrött. Kanske inte.

 

Fan också, när jag förlägger solglasögonen. Fan också, när jag inte hittar nycklarna. Fan också, när jag lämnar jackan någonstans på jobbet. Fan också, när jag tappar bort bilen. Fan också, när jag snubblar. Fan också, när jag kör rullstolar över fotknölarna. Fan också, när jag tappar nytvättat i en grushög. Fan också, när jag spiller Cola i lånade bilar. Fan också, när jag hittar böter på vindrutan för att jag varit lat. Fan också, när jag låter min bil krama betongstolpar. Fan också, när jag misstar schampo för duschcreme. Fan också, när jag är klar tidigare på jobbet och måste vänta in bussen.

På tal om bussar. Idag hade jag min absolut vidrigaste upplevelse, sedan jag flyttade hit. I ösregn väntade jag in bussen. Ombord, fick jag stå. Baklänges. Efter en stund fick jag sitta. Det hjälpte inte. Jag nästan stod ändå. Någon var ju tvungen att bromsa. Nu har jag i alla fall svart på vitt, mammas hjälpbromsningar gör inte någon nytta heller. Svettiga och fuktiga människor, tillsammans med minimal AC, fick åksjukan att fortplanta sig i överskriden hastighet. Jag hade hellre haft magsjuka trehundrasextiofem dagar om året, sålt min själ till satan och ätit orangea mördarsniglar, än att betala fyrtiotvå kronor för en nära-döden-upplevelse.

Det är lite bu-fucking-hu. Men ändå.

För övrigt:
   
Kanske finns det en viss likhet. Kanske inte.


Jag kan se ut såhär också.
     
Mindre botox-liknande.

Jag satt här och tänkte.

Vad vill jag ha?

Jag vill ha ett jobb. Jag har ett jobb. Jag älskar att möta människor. Olika. Lika. Ett smittande leende. Jag vill ha ett hem. Jag har ett. Två egentligen. Kramfors. Varberg. Jag älskar norrland. Luft. Lugn. Familj. Vänner. Jag älskar västkusten. Västkusten gav mig frihet. Ett annat lugn. Nya vänner. Soulie. Jag vill ha tid. Tid för mig själv. Jag har tid. Ibland. Jag vill resa. Jag ska resa. Sol. Bad. Mage eller rygg. Femtioen dagar. Semester. Betald semester.

Jag vill ha välmående. Jag har välmående. Inget tryck över bröstet. En kolugn tankeverksamhet. Jag vill ha närhet. Jag har närhet. En annan närhet. Närhet till vänner. Närhet till djupa samtal. Närhet till det som är viktigt. Jag vill ha roligt. Jag har roligt. På jobbet. Hemma. I telefonen. Utanför dörren. I biosalonger. Vid havet. Hemma hos andra, i deras soffa. Jag vill ha ett djur. Jag har ett, två, tre. En Sussie 100 mil bort. En liten del mollebus och en Avatar. Ibland. Till låns.

Härom veckan ville jag ha någon som möter mig dörren och säger att han saknat mig. Jag såg mig själv svara okej. Längre än så har jag inte kommit.

Vad jag vill ha, när jag vill ha det.

Någon som stryker håret från ansiktet tidigt på morgonen, för det har jag läst i veckorevyn att man gör när man är kär. Någon som får mig att känna mig vacker alla stunder på dygnet, för att han inte kan sluta titta på mig. Någon som vänder i dörren, för att han inte klarar sig hela dagen utan en kyss till. Någon som tycker om att laga mat, för att göda det tjocka i min själ. Någon som överraskar mig, för att han vill få mig att le. Någon som dansar löjligt, för att han vill få mig att skratta.

Någon som kramar mig vid diskbänken, för att det inte behövdes. Någon som tar med mig till sina vänner, för att jag är något att visa upp. Någon som går med mig på bio, för att han vill se mig koncentrerad. Någon som stryker mig på ryggen, för att han vill hjälpa mig att somna. Någon som håller mig i handen, för att jag inte ska stå på huvudet efter ett nålstick och fem provrör. Någon som vet min favoritfärg, för att ställa blommor på bordet. Någon som vaktar mitt hjärta med sitt, för att han inte kan tänka sig någon annan. Någon som ställer sig på knä, för att det föll sig naturligt.

Jag vill ha enkelt, när jag vill ha det.
Men inte idag.
Inte än.

Jag mår verkligen utan undantag som bäst, när jag får ligga ute i solen en hel dag. I en halv sekund förbannade jag mig över myrorna som kom och kröp. Det kliar överallt. Och då menar jag överallt. I en annan halv sekund kände jag ett ytterst litet klagomål formas, när solen gick i moln. Men så fortsatte jag och bläddra mig fram i boken. Jag läste. Och jag läste.

Jag läste om Regine. Om hennes kamp. Om hennes dödliga utgång. Jag grät under minst halva boken. Jag torkade tårar. Jag torkade näsan i påslakanet jag lagt ut på gräset. Cancer är vidrigt. Att vilja leva, men inte kunna överleva, är fasansfullt. Och där låg jag med myror i mina knäveck.

Hon skrev mycket, Regine. Hon var smart. Begåvad. Kreativ. Omtänksam. Levnadsglad. Jag gillar böcker som är baserade på verkliga händelser. Det ligger så mycket känsla i orden, att det går genom kroppen som en stor översvämmande våg. Det känns som om man känner det författaren känner. Även om jag vet, att det inte ens är i närheten. Ord är dock starka. Särskilt när det handlar om överlevnad.

Det som fick mig att reflektera var, att vi är duktiga på att klaga. Vi är duktiga på att se framåt, för att vi tror att det är bättre där. Som Regine skrev, skulle det vara bättre på högstadiet, sedan bättre på gymnasiet, sedan än bättre när hon skulle ut och resa. Det var inte förrän hon var sjuk, som det blev viktigt med ett nu. Idag. Inte imorgon. Inte efter gymnasiet. Det sattes i perspektiv.

Varför väntar vi på saker? Varför gör vi det inte på en gång? Varför klagar vi när det regnar, när solen är för stark? Varför förbannade jag mig över myror, när jag har precis allting jag vill ha? Jag har ett bra liv. Idag har jag det. Jag känner det i kroppen varje dag. Jag är tacksam varje dag. Framförallt är jag frisk. Det är inte alla människor som får uppleva det, eller ens komma ihåg hur det kändes.

Läs den.  
Imorgon kan det vara för sent.

Är i ett sånt moment då det känns som om det andra var ett annat liv. En dröm. Mardröm. Jag har några bilder som blinkar till under vissa tillfällen. De sveper förbi en kort stund, sedan är det faktiskt som om ett och ett halvt år aldrig har hänt.

Jag har inte koll på om det förs någon särskild statistik, men jag har hört att tjejer, kvinnor, som varit med elaka män löper större risk att träffa en ännu en gång. Eller flera. Jag litar på pappa. Mammas Patrik. Helenas Marcus. Min lillebror. De vänner som jag haft under lång tid. Jag litar inte på killen som står bakom mig i kön på Ica. Jag litar inte på den som går förbi när jag öppnar min dörr. Jag litar inte på den som skriver att jag är vacker. Jag litar inte på att det inte finns elakt i den som frågar om en dejt. Så jag tackar nej. Är det självbevarelsedrift?

Såna stunder känns det som om han förstört mycket. Eller jag. Vem av oss det nu var som förstörde vad. Det gör inget. Egentligen. Att jag tackar nej. För jag reder mig själv. Jag lär mig att det går, att vara lycklig, på egen hand. Jag vill inte ha något eller någon som stör mitt känsloliv, mina tankar, som tar plats i min säng eller vardag. Inte när den har gått från sjuk till frisk. Är det konstigt?

Jag tror inte att alla karlar är elaka. Jag ser det i Marcus, i pappa, i Patrik, i lillebror, i Robert, i Tobias, i Max, att det finns något annat än det jag upplevde. Jag hör det i Helena, i Hanna, i Emeli, i Jenny, att det finns rosor som inte är svarta. Så det kanske är jag, som inte har något hjärta kvar. Det kanske är jag som speglas i killen i kön på Ica, i den utanför dörren, i den som bedyrar att jag är vacker, i den som tycker att ett glas vin är oskyldigt. Men jag tackar ändå nej. Det var ingen mardröm, eller hur?

Så länge jag kan minnas har jag varit den tjejen som haft ett tomt hjärta ensam. Som vaknat och velat ha någon bredvid att använda mina naglar på. Det var jag, tills den dag då det gjorde riktigt jävla ont. Ett brustet hjärta gör ont. Så in i helsike ont att det inte är en barnlek att andas. Att leva. Att vara sig själv. Att skratta. Det var faktiskt ingen barnlek att ta sig ur det andra heller.

Det var ingen slump som avgjorde att jag hamnade på västkusten. Jag sökte jobb och hoppades på det bästa. Men jag har familj här. Min allra bästa vän i högklackat. Den som jag har haft en och samma relation med under alla år. Vissa säger att tvillingar vet vad den andra tänker och vise versa. Jag har en tvilling from another mother. Vi kan avsluta varandras meningar, men vi är totalt olika. Lite Bree och Susan, förutom att vi skippar lik-delen. Och Joey och Chandler, standing in my map-stuk.

Mycket har blivit annorlunda sedan jag packade in mig i en ny lägenhet, men det är inte största anledningen. Jag har vuxit av ont, flera meter, tankemässigt och känslomässigt. Jag känner glädje ensam. Lycka. Harmoni. Ett inre lugn jag aldrig har upplevt förut. Jag söker inte längre någonting att fylla ut med. Någonstans på vägen hit, insåg jag att jag var den enda jag behövde för att tycka om mig själv. Och med det kom en jädrans massa självbevarelsedrift.

Jag har blivit kräsen. Väldigt kräsen vad gäller andra. Jag är inte säker på vilka kvalitéer jag vill ha hos andra människor i närheten. Jag har dock lärt mig att magkänslan har rätt. Inte mitt huvud. Inte mitt hjärta. Så jag är fortsatt avstängd för omvärlden, såvida inte Brucan eller Pittan vill rulla tummar i min säng.

         

Ibland glömmer jag vilka spår jag har krupit fram i. Ibland glömmer jag att mamma och pappa inte är runt hörnet. Ibland glömmer jag att jag går runt i en helt annan lägenhet. Ibland blir jag ledsen. Ibland blir jag jätteglad. Ibland är hem här. Ibland är hem, hemma. Ibland uppskattar jag norrland mer än innan. Ibland vill jag aldrig tillbaka. Ibland glömmer jag att han fanns. Sekunden efter har jag en tuss av hår från borsten i min hand och minns.

Jag kan inte ångra tiden som jag spenderade med honom. Jag minns inte vilka stunder som jag kallade bra, men jag minns stunden som gjorde det bäst. Jag vände mig om, tog mig och mitt och satte mig själv i rummet som han tidigare var. Jag var trasig. Jättetrasig faktiskt. Jag är fortfarande, till viss del, jättetrasig. Men jag sitter inte på sidan och tittar på medan tiden tågluffar förbi.

Sedan jag kom hit, har mina axlar sjunkit ett par decimeter. Min kropp kan slappna av till en tråkig och entonig röst. Benen kan bli tunga. Armarna kan bli varma. Och jag kan hamna i ett sånt lugn. Ett lugn jag knappt minns. Så pass att jag nästan inte kan hålla mig vaken. Ibland kan jag somna utan hjälp. Ibland kan jag spela upp något som låter som ett våldsamt slagsmål med täcket när jag vaknat. Det kan jag lätt bortse ifrån, när jag inom snar framtid ska strö Thailändsk vit sand över lim på ett färgglatt papper.

Jag hann knappt ta mitt första steg innan en gammal vän hörde av sig och pratade som om det var igår. Jag hann knappt uttala mitt första ord, innan jag hittat vänner som kan ha potentialen att följa mig till livets slut. Jag hann inte avsluta mitt senaste jobb, innan jag hade ett nytt. Jag hann knappt börja förklara, innan en läkare beslutat sig för att hjälpa mig med den största sviten efter honom. Jag hann inte stiga in i någon annans hem, innan ordet träning kunde stavas klart. För det är jag evigt tacksam. Utan henne och hennes mamma hade mina axlar skrapat bort takets färg.

Så. Ibland glömmer jag att han fanns. Ibland glömmer jag att det är mig själv jag är mest arg på. Ibland glömmer jag att jag har glömt. Ibland påminner den orangea, röda, gula, svarta och vita målningen om vart jag aldrig någonsin vill hamna igen. Ibland påminner den mig om den fågel jag vill måla och ha bredvid. Den som ska symbolisera vart jag ska. Vad jag vill. Vem jag är.

Jag är Sandra. Den som tillät någon att trasa sönder en sviktande självkänsla. Den som såg insidan av stora svarta pupiller. Den som öppnade sitt hjärta på vid gavel, vid närheten av doften av alkohol. Den som klamrade sig fast vid något som hjärnan kallade trygghet. Jag är Sandra. Den som bär med sig en erfarenhet. Den som går från mörker, mot solsken. Den som inte är rädd. Den som stärker sig själv. Den som utforskar nya och okända saker. Den som lägger ner sin själ i det. Den som skrattar. Den som ler. Den som inte tar skit. Den som är vacker. Pålitlig. Ärlig. Den som är jag.

Jag hade en dröm. Rosa och konfetti. Jag tänkte högt. Brad Pitt i Thelma och Louise. Mitt i ösande regn, mitt i ansvarslöst böjda träd, mitt i stormens öga, hittade jag dig. Jag kallade dig älskling. Ibland sa jag att jag hatade dig. Jag gungade dig i min famn. Vaknade omringad av självförakt.

Dygnslånga sekunder.
I väntan på mörker.
Årslånga minuter.
I början av hopplöshet.

Jag hade en dröm. Jag hittade dig. Vi kallade det kärlek. Du och jag skalade av lager för lager. Jag tillät dig att ta mig. Hitta på nya namn till mig. Kasta mig på golvet. Jag tillät mig att vara din sopkorg i koppel. Jag sa att jag skulle älska dig tills jag dog. Och jag hade rätt. Jag dog. Inuti.

Vita nätter.
I väntan på monster.
Svarta dagar.
I början av trasighet.

Jag fick en ny dröm. Springandes nerför trappor. Uppför trappor. Bland höga skrik. Bland blöta kinder. En vardaglig skräckfilm på repeat bakom ögonlocken när du varit snäll och hjälpt mig att somna. Jag hoppades på osanning. Väckte begär för, med någon som lika gärna hade kunnat sett ut som något skummande i flaska.

Tunga andetag.
I väntan på ont.
Dubbla hjärtslag.
I början av ensamhet.

Jag vaknade. Flera dagar för sent. Jag hör ditt skratt. Jag känner varje dag. Varje natt. Varje ont. Jag klarar inte med någon annan. Jag vill inte att någon rör vid mig. Jag vill inte att någon känner mig. Och där kommer du med dina bokstäver. Hånar mig. Kliar som morfin. Hur vågar du? Hur vågar du skriva att du saknar mig?

Kära Anonym, Malin, ;), R, E, hela alfabetet eller vad du nu kallar dig och dina olika personligheter. Jag var inte intresserad förut av vad du har att säga, inte idag och jag kommer heller inte att vara intresserad i framtiden. Hur många år har du försökt hänga dig kvar? Ett? Två? Tre? I ett rum för anonyma, kallar man det för besatthet. I ett program med Hasse Aro kallar man det för stalking. Olika namn där också, men med samma budskap. Precis som du.

Definitionen av vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Vilket utan fortsatt förklaring säger att jag har varit där. Samma, samma, om och om igen. Vart han bättre? Nej. Gjorde han mig lycklig? Nej. Kränkte han mig mer? Ja. Tappade jag tron på mig själv till följd? Ja. Tror du att dina ord, dina kommentarer, kommer att föra dig någonstans i livet? Om ja, är mitt svar till dig att tror gör man i kyrkan. Inte här. Inte vid mig.

För att läsa om misshandel i nära relationer behöver man bara slå upp dagstidningen eller söka reda på tragisk statistik. Jag är mycket väl medveten om att jag inte är ensam. Jag har aldrig ens antytt att jag skulle vara ensam. Däremot är jag emot människor som tror sig veta hur man handlar i en sån där situation, utan att själva ha varit där. Jag är emot människor som har mage att säga till mig vad jag skulle ha gjort eller vad jag ska göra.

Män kan vara våldsamma, kasta ur sig samma skit, men det betyder inte att jag eller någon annan har någonting mer än våldsamt gemensamt. Det betyder inte att du anser dig ha rätt till att säga vad jag måste göra. Faktum är, att jag måste ingenting. Vad jag kände, vad jag känner, vad jag upplevde, hur jag tänkte och hur jag tänker, är nödvändigtvis inte vad någon annan kände, upplevde eller tänkte i en liknande situation. Vi är alla olika, statistiskt sett kan vi reagera något så lika, men individuellt är det högst personligt.

Jag har valt att skriva om det här öppet. Men jag har också valt vad eller vem som inte ska vara i mitt liv. Du platsar inte där. Du gjorde det inte förut, inte nu och du kommer aldrig att göra det. Jag behandlar andra i lika mått, som andra har behandlat mig. De människorna förtjänar inte min vänlighet av en eller flera orsaker. Tänk på det nästa gång rätten tror sig finnas, nästa gång du läser något du inte är en del av, nästa gång du än en gång kommer att vara totalt obetydlig med en ny ip-adress.

Det här var det vänligaste jag förmådde mig, utan att ens känna behovet av att göra det. Det är det absolut sista jag kommer att ägna mina ögon åt, som har med din besatthet att göra. Försök att komma ihåg det. Så ska jag fortsätta bearbeta mitt, på sättet jag har fått professionell hjälp med och tillsammans med människor som faktiskt har en betydelse i mitt liv.