Jag har inte sovit riktigt på snart två år. Jag vrider mig åt ett håll. Vrider mig åt det andra. Upprepar det tio gånger, minst. Har jag tur, så somnar jag. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Och så fortsätter det, tills det är dags att kliva upp. Den längsta sammanhängande sömnen, brukar vara på ungefär fyra timmar. Med en "plötsligt-händer-det"-tur förstås.

De senaste två månaderna har jag gjort fem vändor Norrland-Västkusten, Västkusten-Norrland. Det är bara en resa på nästan tvåhundra mil tur och retur. Första gången var semester. Andra gången intervju och sedan hem för att börja packa lådor. Tredje gången för att påbörja ett nytt jobb i en helt ny stad. Fjärde gången för att tömma lägenheten på ett dygn. Femte gången för att fira jul, avsluta med psykologen och nästan schemalägga en träff med alla vänner. Femte gången var också den gången jag trodde att jag skulle lyckas med en hjärtinfarkt som gammal tjugotreåring.

Smärtan och trycket över bröstet lättade givetvis dag tre. Men smög sig på igen, kvällen innan nyårsafton. Så jag satt på akuten och väntade i fyra timmar, med vad som kändes som noll djupandning och sista stunden i livet. Blodtrycket var normalt. EKG:t visade ett välmående hjärta. Blodproverna var perfekta. Med allt tillsammans är jag frisk som en nötkärna. Men där och då satt jag med öppen mun och undrade om läkaren drog århundradets skämt.

Nu när jag sitter här i soffan och tittar på tavlan jag målade, ser jag allt ont. Jag ser allt som slogs sönder. Jag ser den brännande, blödande smärtan. Jag ser tårarna som kom från hjärtat, men som rann ut genom ögonen. Och jag behöver inte anstänga mig för att se någon som inte tror längre. Någon som saknar det mesta av tillit till något manligt som inte är pappa. Något som ännu inte är överspelat och fortfarande bearbetas. Samtidigt har vi det andra. Det kanske inte är så konstigt att min kropp säger stopp.

 

Marie

2 januari 2014 18:36

De låter sjukt jobbigt. Det är inte någon panikångest du fick? Jag har fått det och det tryckte och gjorde ont vid bröstet precis som du beskriver och jag var frisk som en nötkärna. Om du är stressad kan panikångest sätta igång , de är kroppens sätt att säga ifrån att den inte orkar mer. Jag hade många panikångestatacker i somras och jag vet vad jag pratar om men de var relaterat till stress. Jag genomgick en utredning och gjorde massa tester och varje gång jag skulle dit och hade varit de så fick jag panikångest. Men nu har jag inte haft något sådant sedan i augusti och är väldigt skönt. Men du är absolut inte ensam, jag har haft depression och mycket ångest senaste två åren och de är först nu jag kan säga att jag mår riktigt bra. Jag hoppas att du mår bättre snart. Finns här om du vill prata :) *styrkekram*

http://www.nattstad.se/marielinneaas

Sandra

2 januari 2014 21:26

Det har varit ganska mycket nu, med allt flängande fram och tillbaka. Men det lugnar väl ner sig framöver. Har inte haft så mycket tid att bara ta det lugnt, eftersom allt gick så snabbt.
Så det beror förmodligen på stress. Jag är ju frisk i övrigt.
Kram :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...