Senaste inläggen

Av Sandra - Fredag 12 aug 18:40

Ibland känner jag allt. Allting jag bokstaverat. Alla konsonanter. Alla vokaler. Det här var ett. Ett minne från Facebook. Just orden ”Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag.”


Ingen kommer att älska mig som du. Ingen. Det ekar. Som en egen liten ful melodi. Den är ostämd. Skränar mellan mina egna brusande öron. Jag minns vad du sa. Jag ser det framför mig. Jag ser dig diska och jag ser dina läppar röra sig till någonting som gjorde mig till någon annan. En version som ser något av dig i allt. I alla. Det är därför ingen får röra mitt hjärta. Det är därför det bara är min kropp som finns tillgänglig.


Det var en stund, i ett naket ögonblick som tre ord blev sagda.
Tre ord som jag aldrig riktigt kunde ta tillbaka.


Hud mot hud.
Tre ord.

Jag älskar dig.


Tre ord som fortfarande får håret på armarna att resa sig och ögonen att tåras.

Men inte alls av samma orsak. Inte alls.


Det fanns en gång när jag hoppades att det verkligen inte var sant. Att jag egentligen inte minns alla ångor av alkohol. Alla lögner. Alla fula ord. Alla kränkningar. Den psykiska jävla misshandeln. Det fanns en annan gång när jag hoppades, önskade och ville, men det sträckte sig inte längre. Så, jag undrar om du kanske hade rätt, att ingen kommer att älska mig som du.


Minns du vad jag sa? Minns du vad jag svarade?
Om det är på det här sättet du älskar mig, så sluta älska mig.


Vartenda år kommer den här månaden tillbaka och varenda gång reagerar jag likadant. Det är som knivar rispar ryggmärgen. Som om det är ihåligt inuti. Som om jag fortfarande är den där värdelösa lilla horan du sa var din.


Det finns ingenting kvar till någon annan.
Jag har ingenting kvar att ge. 

För jag minns vad du sa.


 

ANNONS
Av Sandra - Fredag 12 aug 08:03

Män utan ansikten. Män med händer på avtryckare. Män som tar på mig och håller mig fast, när jag springer barfota över glas och trasiga brädor. Män som tittar på mig som en köttbit, precis som den knulldocka han kallade mig. Män som vill ha mig lugn med ett hjärta som stannar av med en lina eller två eller tre. Män som vill ha och försöker att ta av det jag har och pekar mot något skrymsle eller en toalett.

 


Men jag kan inte stanna. Mina fötter blöder. Min klänning är smutsig. Av gränder jag har ramlat in i och tagit mig upp lika snabbt igen för att fortsätta. Min klänning är blöt av rödvin. Av champagne. Av Rosé. Av vatten jag har vadat mig igenom. Klänningen är lika trasig som jag.

 


Och i väskan jag håller så hårt finns ingenting. Det finns ingen telefon. Ingen hjälp. Inget nummer jag kan utantill. Ingen som vet, att jag snart kanske inte finns. Men tanken fanns ändå. Det kanske inte gör någonting. Då är det slut. Bara blod rinnande längs kullersten och en livlös kropp.

 

Paniken. Gråten. Rädslan.

 


"Där är hon", är allt jag hör. Och jag fortsätter springa. Jag vet inte vart jag är. Inte vart jag ska. Bara att jag ska bort. Bara att jag måste fortsätta, fastän ingenting finns kvar. Jag tror att jag vill leva. Jag vill inte dö. Inte av män utan ansikten. Inte att det sista jag ser är deras hånfulla leenden när de äntligen har lyckats.

 

Jagad för att bli dödad och jag kan inte minnas varför. Jag minns bara hur det fortfarande känns. Rädslan att somna om. Det är ingenting jag vill göra nu, senare eller ikväll. Jag trodde att de var slut. Jag trodde de var slut för längesedan. Mardrömmarna. De som han hjälpte till att orsaka. De som gjorde att jag aldrig ville sluta mina ögonlock från första början.

ANNONS
Av Sandra - Onsdag 11 maj 20:39

Jag stängde av allting elektroniskt och så hamnade jag här. Jag vet inte vart jag ska stoppa all ilska, frustration, irritation, all sorg, allt ont. Allting som har med sjukskrivningen att göra. Allting som har med henne att göra.

Det studsar fram och tillbaka i mitt huvud. Och jag får inte ner det. Den enda frågan jag får fram är; varför?

Varför?

Av Sandra - Fredag 15 april 23:40

Jag är arg. Jättearg faktiskt. Jag minns en endaste gång då jag känt samma ilska. Det var efter honom, sista gången han kallade mig hora. Då lämnade jag hans saker i hans trappuppgång och skar sönder hans uppblåsbara madrass medan den låg i närheten av hans dörr. Jag minns att jag önskade att det var hans ansikte jag karvade i, för det var på samma sätt han behandlade mig varenda dag under den tiden vi var tillsammans. Som något han med lätthet kunde skära sönder med sin psykiska terror.


Med samma lätthet blev jag under en veckas tid plågad med nålar. I handen, i benet, i magen, i handlederna, i armarna och i armvecken, tills jag blev blå. Det var ett nödvändigt ont, för att jag skulle bli frisk. För att det skulle dyka upp svar om varför jag låg ganska jättesjuk i en sjukhussäng. Varför jag en dag somnade frisk och vaknade nästa av att jag trodde att benen skulle brytas från insidan och att jag höll på att frysa ihjäl.


Och idag har jag fastnat vid en mening. "Mycket möjligt att patienten var preseptisk". När jag såg det, fick jag också lära mig vad det betydde. Förstadie eller början av blodförgiftning. Mycket möjligt. Inte helt konstaterat. Inte bevisat. Men inte heller uteslutet. Allvarligt sjuk, sagt att varenda läkare jag fått träffa. Jag fastnade, för att någon inte fanns där. Inte ens ringde. Inte ens nu. Allt för att jag inte var döende. Allt för att det fanns gränser på hur mycket man fick klaga. För att jag blev arg på hur jag blev bemött, både dagen innan och samma dag som jag blev inlagd.


En av dagarna på sjukhuset fick jag på omvägar höra att jag var egoistisk, otrevlig och bara tänkte på mig själv. Och nu undrar jag, i det tillståndet, med det snabba sjukdomsförloppet, hur fan ska man reagera? Vem i helvete är det man ska tänka på? Hur långt, hur länge, hur högt ska man hoppa av tacksamhet för att det ska vara tillräckligt? Räcker inte ett tack? Räcker det inte att man på grund av andras beteenden och kommentarer börjar tro att man kanske inte är så sjuk och att man släpat iväg dem motvilligt och i onödan, hela vägen på fyra mil till akuten?


Jag skulle säga att jag blev kraftigt motbevisad. Jag har en hemsk, panikartad, upplevd sjukhusvistelse på papper. Körd i säng, i rullstol, i hygienstol. Röntgad, sönderstucken, avtvättad, avklädd, påklädd. Fastsatt i dropp, i antibiotika. Slutligen nästan helt oförmögen att göra annat än att ligga i en hård, envis säng. Omätbar smärta i varenda led i hela kroppen. En sån som ändå inte räckte fyra mil bort. Inte ens en vädjan, en förklaring, beskrivning av min känsla, min upplevelse, räckte för ett samtal.


Omätbar smärta var det. Och för varenda dag, blir det en dag för sent att reparera den skadan också. Så sent, att det redan nu bara finns en att ringa om det händer mig nåt. Så sent att jag för en stund, i en bubbla av ilska, hoppades att det skulle hända, så att det kanske skulle göra ont för någon annan än mig.

Av Sandra - Torsdag 24 mars 12:23

Det är inte så bara. För många, inklusive mig, är det inte bara en liten spruta. Det är inte bara ett litet venprov. Det är inte bara en liten kortisonspruta. Det är faktiskt helt enkelt inte bara. Många hemska tårar har lämnat mina ögon under förmiddagen. Det är därför jag känner att jag har en lust att skriva. För att förklara. För att försvara.


För mig är det hela världen, en djup avgrund och som om jag håller på att gå sönder. Så rädd är jag för det många andra kallar ett litet nålstick. Så rädd är jag för min egen skull. Men att utföra mitt arbete, där det ingår att ge insulin, inohepsprutor eller vad det nu kan vara, det har aldrig varit ett problem.


Vid venprover får jag alltid påpeka samma sak. Att jag är jätterädd, att de ska ta minsta nålen, att absolut inte säga till innan eller när de sticker och att jag inte vill se någonting av det alls. I värsta fall, i många fall, kommer det aldrig något blod. Åtminstone inte ur vänster arm, vilken alltid är den arm jag låter dem försöka på först. Oftast kommer en till sköterska och får prova den andra armen, medan den andra sköterskan försöker hindra mig från att svimma och hyperventilera. Alltid genom att andas med mig i långa djupa andetag och med jämna mellanrum hålla min hand.


Vissa sköterskor reagerar på mina tatueringar och finner det märkligt. Att jag inte borde vara rädd, sånt gör ju ont. Jag tycker inte alls att det är konstigt. Det finns ingen jämförelse att göra. Det är bara inte samma sak. Det gör inte ont, i alla fall inte på samma sätt.


Eftersom jag ändå skrev om mitt nervsammanbrott inför detta, så har jag fått lugnande utskrivet. Jag skulle ta igår och jag skulle ta en stund innan idag. Vilket jag nu har gjort. Än så länge skulle jag säga att jag är i ett halvt upprorstillstånd. Nästan som när jag ringde mammas man och han inte hörde ett ord av vad jag sa, för att mina tårar var ivägen.


Jag har också smörjt in halva vänstra sidan med bedövningsmedel. Så jag kan inte göra mer. Det finns inga fler möjliga sätt att förbereda mig på, inte mer än att skriva. Jag fick till mig att jag har varit med om värre saker och det är förvisso sant. Vilket i en annan mening betyder att jag borde klara av detta också.


Jag är fullt medveten om att det sitter i mitt huvud. Att det är jag som är problemet. Den enda förklaringen jag har är att jag minns hur sköterskor klämde på mina armar som barn, vid alla prover som hade med min epilepsi att göra. Och att jag minns nålen, minen på mamma när hon fick sin kortisonspruta och att det i det fallet var jag som höll på att svimma.


Numer, vid nålstick blir mina armar blå och gröna. Och jag vet att de blir det för att hela jag fryser till den största isbiten en människa kan hitta. Men det enda jag vill säga egentligen, säg inte att det bara är en liten spruta eller ett litet nålstick till någon som är rädd. Du kanske klarar det utan problem. Du kanske till och med lämnar blod och tycker att jag borde göra detsamma. Jag säger nej till allt, just på grund av allting jag redan nämnt. Jag lägger mig nämligen hellre i en etta med jordvärme.

Av Sandra - Tisdag 5 jan 23:10

Jag fick ur mig något idag. En hel massa faktiskt. En sån där hulkande, svårt att andas, omöjlig att hejda gråt, som bara sprutar åt alla håll.

Uppgiven. Ihålig. Tom. Apatisk.

Jag har kämpat i hela mitt liv med min vikt. Jag har velat att vågen ska plussa mig, om det så bara skulle vara lite. Men aldrig minus. Det skulle aldrig få vara minus från gång till gång. Jag har skämts för min kropp. Jag har avskytt att jag sett mina revben. Jag har haft ont i mina höftben av jeansen jag burit. Och jag har tagit emot alla andra människors kommentarer och åsikter.

Läkare som påstått att jag varit anorektiker. Lärare som övervakat mina tuggor. Vänner som har viskat bakom min rygg. Släktingar som har slängt ur sig att jag ska äta mer. Okända människors genomsnälla vilja att hälla grädde i min hals.

Idag tog det stopp vid ännu en läkare. Idag svämmade det över, av ännu mer kommentarer. Idag bara ville jag inte höra mer. Jag orkade inte. Det var inte därför jag bokade in en tid hos en gynekolog. Jag bokade inte en tid för att en manlig översittare skulle se på mig med sina kalla ögon och trampa på den som är jag. Det har jag redan upplevt, på tid som jag år efteråt fortfarande betalar för.

Han stötte bort min frustration. Himlade med ögonen när jag försökte förklara vad som stör. Räknade ut mitt BMI medan jag sitter och undrar varför jag får infektion på infektion, varför det gör så jävla ont och varför det blöder mer eller mindre konstant.

Och lösningarna sedan. Mer antibiotika. Hormoner som jag inte vill ha, för att få tillbaka kontrollen. Bakterier som ska vara bra. Men ingenting mer om min vikt när han genom mitt snyftande låtsades förstå min enorma misstro mot såna som honom i rock. Uttryckligen ingenting mer om att jag ska äta.

Bara därför har jag lustigt nog inte haft någon matlust på hela dagen. Knappt ätit alls. Men jag körde min iskalla bil, spelade hög skrikig musik, torkade mina kinder och vilade sedan i någon annans armar, för att jag inte ville mer själv.

Jag orkar inte texta till det som jag brukar och få igenom känslan. Jag vill skrika som musiken gjorde tidigare. Jag borde ringa och prata, men jag skriver hellre. För luften i mina lungor är slut, det finns inget kvar. Det enda jag vill ha är en kram och ett löfte om att den vän jag försöker vara, är den som alla ni vill vara tillbaka.

Av Sandra - Tisdag 5 jan 09:31

Vi har ju konstaterat att det finns olika nivåer av trötthet. Olika stadier av att slå i tårna i bordet, försöka låsa upp ytterdörren med bilnyckeln, ramla av toalettstolen, snubbla in i sänggaveln, snubba över ingenting, vakna och inte veta vilken dag det är.

Vi pratar om den nivån av trötthet, när man glömmer vad man ätit till frukost. När man glömmer att man lagt bilnycklarna mitt framför ögonen, när man tappar bort sig mitt i en mening eller undrar vad det var man skulle ha i kylskåpet när man står där med dörren vidöppen.

Vi pratar om allt det här sammanslaget.

För aldrig, aldrig, har jag misstagit gynekologen för tandläkaren, ställt mig och borstat tänderna och kommit på mig själv genom att stirra tillbaka på min urdumma spegelbild, förrän idag.

Jag hann duscha också, om någon undrar. Det var det som jag från början skulle komma ihåg.
Jag hann författa det här hopplösa stycket också. Men trots allt, tror jag hoppet är ute. Gone with the wind. Forever lost.

Av Sandra - 31 december 2015 16:30

Jag kan inte säga att jag haft ett dåligt år. Jag har förmodligen haft det bästa året någonsin. Men jag känner mig tom. Ihålig. Ömtålig. Svag. Som om en bomb har brustit och utplånat all den glädje och lycka jag vet att jag kan känna. Som om jag misslyckats som vän och tappat lusten att vara mig själv.


   


Året började med att mina ord blev publicerade och hamnade överallt. Det fortsatte med en fantastisk London-resa över min födelsedag med min bästa Soulie. En resa som inkluderade en telefonintervju på självaste Primark och mig i Göteborgsexpressen på högtidsdagen, till följd av en musikalfilm i en gigantisk biosalong med skinnsäten.


           


Jag fick fortsätta med Kommunals medlemsutbildning och sedan bli skolinformatör. Jag fick träffa människor som trodde på mig, lärde mig, stöttade mig och framförallt tog fram det allra bästa jag hade i mig. Inte bara förtroendevalda, utan nya vänner, kollegor och alla fina pensionärer. Det var året då jag valde att flytta hem igen, efter att ha byggt upp mig inifrån och slutat leva med hjälp av konstgjord och tillfällig andning. Det var tidpunkten då jag insåg att jag var mer och är värd mer än vad jag gav mig själv erkännande för. Att jag inte behövt någon annans kropp mot min, för att göra mig hel.


       


Det var ett år med två bröllop inom en vecka. Pappas bröllop och en annan fantastisk vän i en karl i södern. Det var en intensiv semestervecka på västkusten. Ett år med sinnessjuka efterfester och galna idéer, både innan och efter flytten. Det var året då jag gjorde vad jag ville, för mig och min egen skull. Jag köpte en lägenhet. Jag fick en Cissi-sambo på köpet under sommaren. Jag klarade av och genomförde ett av de värsta jobben jag någonsin satt min fot på, trots fullständig psykisk utmattning. Av den ”enkla” anledningen att mitt sinne och mitt hjärta överlevde det där andra monstret. Mitt monster.


             


Jag hann vara på mitt favoritställe i hela världen. Där lugn och ro är det enda som existerar, tillsammans med ljudet av vågor som slår. Ett ställe där solen alltid skiner, fastän regnet smattrar mot det tak och väggar farfar byggt. Jag har hunnit tillbringa tid med den någon som har ett eget kapitel för sig, där jag har vaknat med armar runt mig som gett mig trygghet och en annan sorts värme.


       


Det finns andra speciella och fina människor som jag också hunnit med att träffa och umgås med, som inte betyder mindre för mig för det, bara för att ni alla inte får en egen beskrivning. Men Jenny, du och din son, min favoritpojke i alla kategorier, har föralltid en särskild plats i mitt hjärta. För dig gör jag allt och lite till. Det gör jag för er alla, så länge ni vet att ni har min kärlek och omtanke tjugofyra timmar om dygnet. Tvivla aldrig på det.


           


Jag fick också turen att fortsätta engagera mig fackligt här i norr. Jag fick en helt otrolig vecka i Stockholm tillsammans med så lika men så olika människor med ett sånt stort hjärta som jag ibland inbillar mig att jag har. Och jag fick vara med att hålla i en ungdomskonferens i Sundsvall.


       


Hela året har jag känt mig behövd. Jag har känt mig tillräcklig. Vacker. Självsäker. Duktig. Det är nu i det allra sista som det vacklar. Kanske för att jag trycker undan det som påverkar mig psykiskt och känslomässigt på alla sätt jag har lärt mig att jag kan, tills jag inte vet om jag vill anstränga mig för ännu ett andetag och ännu en dag.


     


Det är därför den här bilden får avsluta mitt år. Min baksida är fin på alla sätt, allt den har fört med sig. Utsikten framför mig, är nästa år. Och alla som har varit uppe på Hallstaberget, vet att den är magisk. Det finns ingenting som säger att inte morgondagen och de resterande 365 dagarna inte kan vara likadana. Nu är bara nu. Ett ledset hjärta varar inte för evigt.


 


Så, härmed vill jag önska er alla en lika lugn, kärleksfull och glädjerik nyårsafton som jag hoppas resten av det kommande året också kommer att bestå av. 

Presentation


Everything will be okay in the end, and if it's not okay, it's not the end.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ I don't try to hide my tears, my secrets or my deepest fears med Blogkeen
Följ I don't try to hide my tears, my secrets or my deepest fears med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se