Senaste inläggen

Av Sandra - Tisdag 7 mars 21:28

Jag behöver skriva. Jag vet inte vad. Jag vet inte hur.


Jag försöker hantera tystnad. Att tänka att det inte är ett straff. En upprepning av den formen av medveten tortyr jag upplevde förr. Jag försöker att inte känna mig klängig. Att bekämpa instinkten att bara skriva hej. Att bara höra i ord. Bara höra i några minuter, innan det blir tyst igen. Jag försöker att vara försiktig. Lugn. Andas. För det bara är. Inget mer än så. Det är bra som det är. Jag försöker att vara mig. Men att vara mig har aldrig varit tillräckligt.


Tillräcklig för att ”hej, låt mig ta av det där obekväma plagget”, ja. Men inte. Aldrig. Aldrig ”hej, jag vill veta hur din hjärna snurrar, hur den tar plats.” Aldrig, låt mig visa att jag är värd att du öppnar dig en aning. Inte allt. Bara lite.


Jag kan skriva tal. Jag kan skriva en halv bok. Men jag kan inte berätta om rädslan att det som finns i mig, inte ska vara tillräckligt. Att bli bortvald. Det handlar inte om att jag inte tycker om mig. Att jag inte tror att jag inte är bra, fantastisk, precis, just som jag är. För det gör jag. Jag vill bara höra, att jag är värd det. Att jag kanske finns i tanken någon gång. En liten stund. En halv sekund räcker. Det är bara jag och jag är inte farlig. Jag bits inte. Jag blir inte kär. Inte i ord. Inte längre.


Jag vill nog bara höra att det är okej att få lite Sandra-panik ibland. Att tystnad och lugn inte innebär att jag är totalt ointressant. För det är där skon klämmer. Rätt på den lilltån.

ANNONS
Av Sandra - Måndag 6 mars 13:15

Vad säger du till någon som har gett upp? Någon som vill ge upp, men kanske inte gjort det helt än. Vill du berätta att det fortfarande finns? Det där som du tror på för alla andra, men kanske inte för dig själv. Säger du att lycka finns i allt, bara man tittar med andra ögon ibland? Menar du då att himlen egentligen är blå, fastän den för stunden är becksvart eller askgrå? Att det blir bättre en dag, bara kanske inte just idag?


Frågan är, hur tröstar du en vän som inte ser en ljusglimt i en morgondag och som tror att lycka och kärlek är en myt? Jag har skyddat mitt hjärta alldeles för länge för att veta vad som är rätt att svara. För att veta vad som gör det värt det.


Blunda. Andas in. Blunda. Andas. Bara andas. Ta ett andetag. Ta två. Titta på livet annorlunda. Uppskatta det lilla. Det finns mer än kärlek. Det finns mer. Mer än tvåsamhet. Tillsvidare. Tills nästa gång. Men det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna frågetecken. Det är helt okej att förbanna hela konceptet.


Men så undrar jag om jag verkligen är rätt person att säga att det är värt att kämpa? Jag vill tro det. Jag vill tro att det finns en anledning till att jag fortfarande sitter här idag. För att himlen har varit både svart och grå. För att jag vaknade en dag och hittade ett nytt sätt att fånga ljuset. Framförallt, den dagen var den, som det gjorde mindre ont. Och det, det var början på ett helt nytt kapitel.


Jag säger det här, för att det är din tur nu.

Det är inte slut än. Jag lovar och svär.

Det är värt det. Det bara är.

ANNONS
Av Sandra - 12 augusti 2016 18:40

Ibland känner jag allt. Allting jag bokstaverat. Alla konsonanter. Alla vokaler. Det här var ett. Ett minne från Facebook. Just orden ”Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag.”


Ingen kommer att älska mig som du. Ingen. Det ekar. Som en egen liten ful melodi. Den är ostämd. Skränar mellan mina egna brusande öron. Jag minns vad du sa. Jag ser det framför mig. Jag ser dig diska och jag ser dina läppar röra sig till någonting som gjorde mig till någon annan. En version som ser något av dig i allt. I alla. Det är därför ingen får röra mitt hjärta. Det är därför det bara är min kropp som finns tillgänglig.


Det var en stund, i ett naket ögonblick som tre ord blev sagda.
Tre ord som jag aldrig riktigt kunde ta tillbaka.


Hud mot hud.
Tre ord.

Jag älskar dig.


Tre ord som fortfarande får håret på armarna att resa sig och ögonen att tåras.

Men inte alls av samma orsak. Inte alls.


Det fanns en gång när jag hoppades att det verkligen inte var sant. Att jag egentligen inte minns alla ångor av alkohol. Alla lögner. Alla fula ord. Alla kränkningar. Den psykiska jävla misshandeln. Det fanns en annan gång när jag hoppades, önskade och ville, men det sträckte sig inte längre. Så, jag undrar om du kanske hade rätt, att ingen kommer att älska mig som du.


Minns du vad jag sa? Minns du vad jag svarade?
Om det är på det här sättet du älskar mig, så sluta älska mig.


Vartenda år kommer den här månaden tillbaka och varenda gång reagerar jag likadant. Det är som knivar rispar ryggmärgen. Som om det är ihåligt inuti. Som om jag fortfarande är den där värdelösa lilla horan du sa var din.


Det finns ingenting kvar till någon annan.
Jag har ingenting kvar att ge. 

För jag minns vad du sa.


 

Av Sandra - 12 augusti 2016 08:03

Män utan ansikten. Män med händer på avtryckare. Män som tar på mig och håller mig fast, när jag springer barfota över glas och trasiga brädor. Män som tittar på mig som en köttbit, precis som den knulldocka han kallade mig. Män som vill ha mig lugn med ett hjärta som stannar av med en lina eller två eller tre. Män som vill ha och försöker att ta av det jag har och pekar mot något skrymsle eller en toalett.

 


Men jag kan inte stanna. Mina fötter blöder. Min klänning är smutsig. Av gränder jag har ramlat in i och tagit mig upp lika snabbt igen för att fortsätta. Min klänning är blöt av rödvin. Av champagne. Av Rosé. Av vatten jag har vadat mig igenom. Klänningen är lika trasig som jag.

 


Och i väskan jag håller så hårt finns ingenting. Det finns ingen telefon. Ingen hjälp. Inget nummer jag kan utantill. Ingen som vet, att jag snart kanske inte finns. Men tanken fanns ändå. Det kanske inte gör någonting. Då är det slut. Bara blod rinnande längs kullersten och en livlös kropp.

 

Paniken. Gråten. Rädslan.

 


"Där är hon", är allt jag hör. Och jag fortsätter springa. Jag vet inte vart jag är. Inte vart jag ska. Bara att jag ska bort. Bara att jag måste fortsätta, fastän ingenting finns kvar. Jag tror att jag vill leva. Jag vill inte dö. Inte av män utan ansikten. Inte att det sista jag ser är deras hånfulla leenden när de äntligen har lyckats.

 

Jagad för att bli dödad och jag kan inte minnas varför. Jag minns bara hur det fortfarande känns. Rädslan att somna om. Det är ingenting jag vill göra nu, senare eller ikväll. Jag trodde att de var slut. Jag trodde de var slut för längesedan. Mardrömmarna. De som han hjälpte till att orsaka. De som gjorde att jag aldrig ville sluta mina ögonlock från första början.

Av Sandra - 11 maj 2016 20:39

Jag stängde av allting elektroniskt och så hamnade jag här. Jag vet inte vart jag ska stoppa all ilska, frustration, irritation, all sorg, allt ont. Allting som har med sjukskrivningen att göra. Allting som har med henne att göra.

Det studsar fram och tillbaka i mitt huvud. Och jag får inte ner det. Den enda frågan jag får fram är; varför?

Varför?

Av Sandra - 15 april 2016 23:40

Jag är arg. Jättearg faktiskt. Jag minns en endaste gång då jag känt samma ilska. Det var efter honom, sista gången han kallade mig hora. Då lämnade jag hans saker i hans trappuppgång och skar sönder hans uppblåsbara madrass medan den låg i närheten av hans dörr. Jag minns att jag önskade att det var hans ansikte jag karvade i, för det var på samma sätt han behandlade mig varenda dag under den tiden vi var tillsammans. Som något han med lätthet kunde skära sönder med sin psykiska terror.


Med samma lätthet blev jag under en veckas tid plågad med nålar. I handen, i benet, i magen, i handlederna, i armarna och i armvecken, tills jag blev blå. Det var ett nödvändigt ont, för att jag skulle bli frisk. För att det skulle dyka upp svar om varför jag låg ganska jättesjuk i en sjukhussäng. Varför jag en dag somnade frisk och vaknade nästa av att jag trodde att benen skulle brytas från insidan och att jag höll på att frysa ihjäl.


Och idag har jag fastnat vid en mening. "Mycket möjligt att patienten var preseptisk". När jag såg det, fick jag också lära mig vad det betydde. Förstadie eller början av blodförgiftning. Mycket möjligt. Inte helt konstaterat. Inte bevisat. Men inte heller uteslutet. Allvarligt sjuk, sagt att varenda läkare jag fått träffa. Jag fastnade, för att någon inte fanns där. Inte ens ringde. Inte ens nu. Allt för att jag inte var döende. Allt för att det fanns gränser på hur mycket man fick klaga. För att jag blev arg på hur jag blev bemött, både dagen innan och samma dag som jag blev inlagd.


En av dagarna på sjukhuset fick jag på omvägar höra att jag var egoistisk, otrevlig och bara tänkte på mig själv. Och nu undrar jag, i det tillståndet, med det snabba sjukdomsförloppet, hur fan ska man reagera? Vem i helvete är det man ska tänka på? Hur långt, hur länge, hur högt ska man hoppa av tacksamhet för att det ska vara tillräckligt? Räcker inte ett tack? Räcker det inte att man på grund av andras beteenden och kommentarer börjar tro att man kanske inte är så sjuk och att man släpat iväg dem motvilligt och i onödan, hela vägen på fyra mil till akuten?


Jag skulle säga att jag blev kraftigt motbevisad. Jag har en hemsk, panikartad, upplevd sjukhusvistelse på papper. Körd i säng, i rullstol, i hygienstol. Röntgad, sönderstucken, avtvättad, avklädd, påklädd. Fastsatt i dropp, i antibiotika. Slutligen nästan helt oförmögen att göra annat än att ligga i en hård, envis säng. Omätbar smärta i varenda led i hela kroppen. En sån som ändå inte räckte fyra mil bort. Inte ens en vädjan, en förklaring, beskrivning av min känsla, min upplevelse, räckte för ett samtal.


Omätbar smärta var det. Och för varenda dag, blir det en dag för sent att reparera den skadan också. Så sent, att det redan nu bara finns en att ringa om det händer mig nåt. Så sent att jag för en stund, i en bubbla av ilska, hoppades att det skulle hända, så att det kanske skulle göra ont för någon annan än mig.

Av Sandra - 24 mars 2016 12:23

Det är inte så bara. För många, inklusive mig, är det inte bara en liten spruta. Det är inte bara ett litet venprov. Det är inte bara en liten kortisonspruta. Det är faktiskt helt enkelt inte bara. Många hemska tårar har lämnat mina ögon under förmiddagen. Det är därför jag känner att jag har en lust att skriva. För att förklara. För att försvara.


För mig är det hela världen, en djup avgrund och som om jag håller på att gå sönder. Så rädd är jag för det många andra kallar ett litet nålstick. Så rädd är jag för min egen skull. Men att utföra mitt arbete, där det ingår att ge insulin, inohepsprutor eller vad det nu kan vara, det har aldrig varit ett problem.


Vid venprover får jag alltid påpeka samma sak. Att jag är jätterädd, att de ska ta minsta nålen, att absolut inte säga till innan eller när de sticker och att jag inte vill se någonting av det alls. I värsta fall, i många fall, kommer det aldrig något blod. Åtminstone inte ur vänster arm, vilken alltid är den arm jag låter dem försöka på först. Oftast kommer en till sköterska och får prova den andra armen, medan den andra sköterskan försöker hindra mig från att svimma och hyperventilera. Alltid genom att andas med mig i långa djupa andetag och med jämna mellanrum hålla min hand.


Vissa sköterskor reagerar på mina tatueringar och finner det märkligt. Att jag inte borde vara rädd, sånt gör ju ont. Jag tycker inte alls att det är konstigt. Det finns ingen jämförelse att göra. Det är bara inte samma sak. Det gör inte ont, i alla fall inte på samma sätt.


Eftersom jag ändå skrev om mitt nervsammanbrott inför detta, så har jag fått lugnande utskrivet. Jag skulle ta igår och jag skulle ta en stund innan idag. Vilket jag nu har gjort. Än så länge skulle jag säga att jag är i ett halvt upprorstillstånd. Nästan som när jag ringde mammas man och han inte hörde ett ord av vad jag sa, för att mina tårar var ivägen.


Jag har också smörjt in halva vänstra sidan med bedövningsmedel. Så jag kan inte göra mer. Det finns inga fler möjliga sätt att förbereda mig på, inte mer än att skriva. Jag fick till mig att jag har varit med om värre saker och det är förvisso sant. Vilket i en annan mening betyder att jag borde klara av detta också.


Jag är fullt medveten om att det sitter i mitt huvud. Att det är jag som är problemet. Den enda förklaringen jag har är att jag minns hur sköterskor klämde på mina armar som barn, vid alla prover som hade med min epilepsi att göra. Och att jag minns nålen, minen på mamma när hon fick sin kortisonspruta och att det i det fallet var jag som höll på att svimma.


Numer, vid nålstick blir mina armar blå och gröna. Och jag vet att de blir det för att hela jag fryser till den största isbiten en människa kan hitta. Men det enda jag vill säga egentligen, säg inte att det bara är en liten spruta eller ett litet nålstick till någon som är rädd. Du kanske klarar det utan problem. Du kanske till och med lämnar blod och tycker att jag borde göra detsamma. Jag säger nej till allt, just på grund av allting jag redan nämnt. Jag lägger mig nämligen hellre i en etta med jordvärme.

Av Sandra - 5 januari 2016 23:10

Jag fick ur mig något idag. En hel massa faktiskt. En sån där hulkande, svårt att andas, omöjlig att hejda gråt, som bara sprutar åt alla håll.

Uppgiven. Ihålig. Tom. Apatisk.

Jag har kämpat i hela mitt liv med min vikt. Jag har velat att vågen ska plussa mig, om det så bara skulle vara lite. Men aldrig minus. Det skulle aldrig få vara minus från gång till gång. Jag har skämts för min kropp. Jag har avskytt att jag sett mina revben. Jag har haft ont i mina höftben av jeansen jag burit. Och jag har tagit emot alla andra människors kommentarer och åsikter.

Läkare som påstått att jag varit anorektiker. Lärare som övervakat mina tuggor. Vänner som har viskat bakom min rygg. Släktingar som har slängt ur sig att jag ska äta mer. Okända människors genomsnälla vilja att hälla grädde i min hals.

Idag tog det stopp vid ännu en läkare. Idag svämmade det över, av ännu mer kommentarer. Idag bara ville jag inte höra mer. Jag orkade inte. Det var inte därför jag bokade in en tid hos en gynekolog. Jag bokade inte en tid för att en manlig översittare skulle se på mig med sina kalla ögon och trampa på den som är jag. Det har jag redan upplevt, på tid som jag år efteråt fortfarande betalar för.

Han stötte bort min frustration. Himlade med ögonen när jag försökte förklara vad som stör. Räknade ut mitt BMI medan jag sitter och undrar varför jag får infektion på infektion, varför det gör så jävla ont och varför det blöder mer eller mindre konstant.

Och lösningarna sedan. Mer antibiotika. Hormoner som jag inte vill ha, för att få tillbaka kontrollen. Bakterier som ska vara bra. Men ingenting mer om min vikt när han genom mitt snyftande låtsades förstå min enorma misstro mot såna som honom i rock. Uttryckligen ingenting mer om att jag ska äta.

Bara därför har jag lustigt nog inte haft någon matlust på hela dagen. Knappt ätit alls. Men jag körde min iskalla bil, spelade hög skrikig musik, torkade mina kinder och vilade sedan i någon annans armar, för att jag inte ville mer själv.

Jag orkar inte texta till det som jag brukar och få igenom känslan. Jag vill skrika som musiken gjorde tidigare. Jag borde ringa och prata, men jag skriver hellre. För luften i mina lungor är slut, det finns inget kvar. Det enda jag vill ha är en kram och ett löfte om att den vän jag försöker vara, är den som alla ni vill vara tillbaka.

Presentation


Everything will be okay in the end, and if it's not okay, it's not the end.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ I don't try to hide my tears, my secrets or my deepest fears med Blogkeen
Följ I don't try to hide my tears, my secrets or my deepest fears med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se