Under så många stunder har jag velat flytta. Sedan hände skola, skola igen, dåligt valda karlar och ibland vänner, ett fantastiskt jobb, ett nytt hem. Mitt hem. Och det gick vidare. Jag mådde bra. Jag mådde dåligt. Jag mådde bra. Andra gånger insåg jag inte hur lyckligt lottad jag var. Hur lyckligt lottad jag är. Det är en hel del människor som jag vill ta med mig till min nya destination, mitt nya jobb och mitt nya hem. Men jag är införstådd med att de inte kan packas med i mina banankartonger.

Det är så många som har gjort ett sånt intryck på mig. Även såna som jag inte visste hur bra vänner de egentligen var, förrän det räknades extra mycket. Det är det där lilla som gör skillnad. Den lilla frågan. Den hårda kramen. Det som får en att skratta när man är sorgsen. Jag vet att jag inte kommer att ha mindre av det på annan ort. Jag har en av mina bästa vänner. Jag har nya, potentiella. Lika trevliga, lika omtänksamma, lika roliga, lika ärliga, lika snälla.

Jag har en sån satans jävla tur, ett sånt förbannat flyt, att det bör skrivas med svordomar för att nå fram. Ett stort bananskal bara kom in under mina fötter och gav mig mer än vad jag redan hade. Samtidigt. En del av mig önskar att det hade varit här, men att det händer någon annanstans gör ingenting. En annan del hör hjärtat braka samman, för att det händer någon annanstans. Men på samma gång vet jag, att om jag inte testar, kan jag sitta här och ångra mig sedan. För att jag hade chansen att utöka något rikt, men inte gjorde det.

Det är magiskt. Det är sjukt. Men jag känner att jag förtjänar varenda minut. Vid den här tiden förra året satt jag fortfarande och klappade medhårs. Jag tog emot våldsamt, otrevligt och elakt. Nu tar jag emot välmening, kärlek och en kolossalt stor dos av allt annat. Och det går så snabbt att det inte hinner sjunka in. Men jag har tid till att minnas. Jag har tid till att vara. Jag har tid till att ana. Jag har tid till att krama. Jag har tid till att komma tillbaka. Om jag vill. Men framförallt har jag så mycket tid, framöver, för mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...