Om din önskan är min lag, kan jag ha lyckats med mitt uppdrag.

Från bergskanten droppar vad som tidigare var kristaller av is. De letar sig fram över vägen, för att hitta en gemensam sällskapsplats. Jag ler som fågelkvitter, för dina ögon är som ett tinande vattendrag. Jag ser det bakom trädtoppar utan snö, ett ansikte som möter mina ögon av tö. När du tittar på mig, så ser du mig. Det är som vår, en värld som blommar på nytt igen.

Små gröna strån tittar fram ur den vita, stelnande massan på gården. Stängslet av buskar reser sig likt en fenixfågel ur aska och ringar in skuggorna av oss. Solens värmande strålar, arbetar för att fyra ögon ska mötas lite till. Solens värmande strålar mjukar upp ett fruset vinterhjärta. Det är lika vackert och glädjande som tussilagon på tidningens förstasida. Det är som vår, en värld som blommar på nytt igen.

När du ser mig, fylls jag upp av lugn. När du ser mig, hittar jag sommar. Gröna växter som frodas. Långa, svarta nätter som blir till dag.  Stränder med kluckande vatten. Heta temperaturer med tunna kläder. Glass för svalka. Skriande fågelsång. Nedvevade bilrutor. Årets plåga på Rix. Grillade kotletter. Jag hittar rödorangea solnedgångar i din blick. Ett glittrande himlavalv med en önskning. Fyra ögon är en värld som blommar på nytt igen. Det är vår.

När jag tittar på dig, ser du en öppen bok. En allé av grönska. Du ser knoppar i jorden, en önskan av mer. Längtan efter ljuset från himmelens charm. Du ser forna tårar av katarakt, där guld har silats fram. Ljudet av den första motorcykeln ekar i iris, vibrerar i långa ögonfransar. I mina ögon gömmer sig en skatt, i dina likaså. Men mest bara, om dina synorgan är allt vad våren innebär. Endast då, skulle vi mötas av blickar två. Som en blommande vår, brinnande efter ett vinterhalvår.

Det är inte lätt det här. Att skriva. Vanligtvis, för trevlighetens skull, så dyker det alltid upp något i det här huvudet jag har. Nu kammar jag hem noll och jag tittar på min mage i hopp om att den ska säga hej eller nåt. Det hade varit en superduper grej att hitta en förklaring till eller underhålla mig själv med. Jag överväger att lyfta upp tröjan och skriva hej på skinnet. Då hade vi varit överens. I know it. Någon som kan vara gullig att plantera en känsla mellan brösten, alternativt ge mig nåt lysande att skriva om? Det går bra med en förtrollning mot skrivkramp också. Tack på förhand!

Serierna följer mig. Inte bara när jag har dem framför ögonen, utan mest hela tiden. Ett tag undrade jag varför, men så slog det mig som en blixt från klar himmel, att jag behöver dem. Jag behöver för att jag ska se och känna. Jag behöver för att jag en dag ska våga igen.

Jag har frågat mig själv så många gånger, att jag har slut på alla sätt att förklara. Jag har ingen möjlighet att besvara frågan alls. Jag har överöst alla meningar jag skrivit, med hat. Rent, brinnande hat. Enda anledningen till att det finns, är för att personerna hatet är riktat mot, en gång fanns i mitt hjärta. Han hamnade där, på grund av hennes uppmuntran. Hon tyckte att jag skulle våga och jag vågade. Men min eviga undran är varför. Varför kasta en vän i armarna på någon ens egna ögon vilar på? Varför göra sig det stora besväret att gå igenom en annan människa, när inledningen hade kunnat suddas ut med; jag vill ha?

Det där lilla hade inte bara förhindrat ett svek. Det hade förhindrat allt som kom med det, framförallt brist på mer tillit. För övrigt, så kan det vara den näst största anledningen till önskningen av mötet, mellan hennes ansikte och min hand. Men den delen av historien, har vi redan gått igenom. Det jag försöker säga är, att det hade kunnat vara så förbannat enkelt och att det hade kunnat vara över på kortare tid än en blinknings existens. Precis här, tycker jag att det är synd, att jag inte kan påverka någon annans val, än mindre förstå varför valen görs. Det är därför jag inte finner svar på min fråga, för att jag inte kan få in sån illvilja i min kropp.

Det är den här händelsen som har hjälpt till att skapa en starkare grund för misstro. Men den kom inte ensam, resterande har gjort betonggolv under årens gång. Det har varit olika faktorer som styrt varje gång, men det har alltid varit jag som stått för det sista valet. Det har alltid varit jag som sänkt garden tillräckligt. Jag har valt att våga och jag har valt att släppa in. Det slutade i någorlunda, fullständig, hjärtesorg. För inte heller då, kunde jag förutse, besöka någons tankar eller påverka en fri, mindre snäll, vilja. 

Jag vet att några av dem, inte hade för avsikt att såra. Jag vet att det som hände, många gånger var oundvikligt, medan andra bara inte passade i någon kategori eller var för avskyvärda. Men spåren av det som lämnades finns kvar och därmed en minskad tro på människan och det goda som borde finnas i varje kropp. Det sägs att den del man matar vinner och jag är beredd att tro, att det är det enda som förblir oförändrat. Därför kan inte den ena sidan vinna, förrän den har blivit matad fler gånger än den andra. The same remains the same, unless something's changed.

Så jag fortsätter titta på mina serier. Jag fortsätter förpesta mina sinnen med äkta tillgjord kärlek. Det måste ändå vara till för att dårar som jag, ska finna förtröstan i Amor och alla hans pilar. I så fall, måtte han aldrig träffa rätt. Då har jag inget avsnitt kvar till hjälp.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att andas luft från samma klara himmel. Vi kommer aldrig att byta de meningar, jag tycker att vi borde byta. Vi kommer aldrig att stå bredvid varandra tillräckligt länge för att jag ska våga fråga. Vi kommer aldrig att nynna på en identisk melodi. Vi kommer aldrig att ha samma mål, du och jag. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig att strosa fram längs den grustäckande promenadstigen och höra det porlande vattnet, jag försökte återge, från bilden bakom mina ögonlock. Vi kommer aldrig att dela utrymmet under ett gemensamt paraply. Vi kommer aldrig att skvallra som syskon eller åberopa rätten, att ha rätt, för att den äldre vet mest och bäst. Vi kommer aldrig att bli sams efter att inte ha varit överens. Vi kommer aldrig att ge och ta emot värme från den andres kind. Vi är, för att vi aldrig har varit.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att sitta mitt emot varandra, över en bit mat. Vi kommer aldrig att mötas, efter en längre tids frånvaro. Vi kommer aldrig att sakna, efter samma upprepade, uteblivna visiter. Vi kommer aldrig att torka tårar och läka färska sår. Vi kommer aldrig att hitta nytt eller minnas tillbaka, på det vi glömt. Vi kommer aldrig att riva varandras murar. Vi kommer aldrig att hoppas och tro, på en bättre samhörighet med en klon. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig, för att det här är påhittat. Vi kommer aldrig närmre, för att vi är. Vi är, för att vi har aldrig varit.

För en halvtimme sedan, inaktiverade jag en del av mitt liv. Kanske är jag konstig som kallar Facebook en del av det, men det är, i de flesta angelägenheter. Tid, bilder, funderingar, citat, kontakt, minnen och allt där emellan. Kanske var jag också den sista som skulle göra det, om jag skulle fråga min omgivning. Men internet finns kvar, facebook finns kvar. Problemet jag har, är att jag, är det enda som inte är bestående i den ekvationen.

Jag har underliga känslor i min kropp, några jag aldrig har brottats med. Jag brukar tycka om att se och träffa nya människor, men vill inte längre ha dem i min närhet. Jag gömmer ingenting. Jag flyr inte. Jag vill bara ha såna människor på mer än en armlängds avstånd. Helst av allt, skulle en del av mig, vilja sätta dem på andra sidan jorden. Och där skulle de människorna sitta, tillsammans med de oärliga avsikter som skadade samma del.

För stunden unnar jag vem som helst, att känna skadeglädje över ett mående under det normala. Men jag unnar också vem som helst, att se och känna vad jag känner. Med handen på hjärtat, är det där jag är, för att den blodfyllda saken där i mitten, inte vill som jag vill. Den har trots allt ett eget liv. 

Jag vet vad som är felande och jag ska hitta den hjälpande handen, jag vet, att jag äger. Jag ska bara låta den vila en minut eller två. Det finns något viktigare än en icke dömande gråblå lins och det är inte vårens tecken eller karaktärer på en skärm.

Flickan hittade vägen, bland utspridda kläder och vandrande sägner. Hon, med sina enkelspåriga ögon, såg mellan träden. Flickan matade sin tro med färglösa löv, medan kroppen kallade på stigen framför hennes fötter.

Med molnen hängandes över huvudet, stegade hon fram längs jord. En mörk, illaluktande och geggig sörja.  Jorden var blandad med hennes svarta, som kol, som kajalen vid hennes fransar. Det gjorde vägen äkta och närvarande för hennes sulor. Det var trygghet att veta. Det var trygghet att se. Trädstammarna liknade en allé. Hon mötte dem, en efter en, med sina rusande kärl.

Blodet kokade som bara fötter på brinnande sand. Det blev så när hon var nära. När hon kände. Hon gick förbi det som skrämde. Hon gick förbi det krypande mörkret och håriga varelser med fler ben än hennes två. Det var den vackraste plats hon hittat till. En välformad klippavsats, en glödande solnedgång, en skimrande vattenyta, dova fågelskri och en värmande bris. Flickan mötte den inre tystnaden med ro, klappade den med sin hand och födde ett helande ord.

Med insikten av helande, skrapade hon med fötterna under sig och satte sig sedan ner. Hon ville vara en del av det möjliga, en liten stund till. Det vackra hon förträngt. Det vackra hon gömt undan bakom snårig skog och otillräcklighet. Flickan satt i stillhet och log. Hon hade hittat vägen till det hon drömt. Hon hade tittat inuti sig själv och hittat det hjärta som fortfarande fanns kvar. Färglösa löv och en matad tro, hade tagit henne på en resa, fram till sitt eget inre.

Hej igen anonym!

Jag är imponerad. Du hittade hit igen och det, med samma inkonsekventa slutsats. Jag förmodar att du varken kan läsa eller acceptera när människor inte längre vill ha dig i sin närhet. Vad som är anmärkningsvärt i din inledning, är att du skulle känna mig väl. Om så vore fallet, hade det inte ens funnits en anledning för dig att vara här och skriva som du gör.

En gång fanns det en tjej i den lilla staden Kramfors, som grävde sin egen grav. Jag vet, att du vet, att hon flyttade härifrån. Den här tjejen skapade klyftor mellan människor med sin egen förvridna sanning. Hon baktalade sina vänner till andra vänner och satte psykiska diagnoser på dem i sin ensamhet. Hon var känd i behandlingskretsar och hade ett helt eget namn, ett namn hon försökte projicera över på någon annan. Hon skaffade till slut en pojkvän och satte sina klor i honom i drygt två år.

Under tiden som förhållandet fortgick kom droger, otrohet, en fängelsevistelse och ännu fler förvridna sanningar in i bilden. Hon var tjejen som sa att droger inte var farligt. Hon var tjejen som hade roligt på sidan om, medan han hade galler framför ögonen. Hon var tjejen som satte honom där med sina tips till polisen. Hon var tjejen som hade två att spela mot varandra, medan han var på en utlandssemester. Slutligen skulle man kunna säga att hennes bipolära verklighet körde hans tycke för sig själv, i botten.

Han och jag är vänner idag. Från början av en ren slump, som ett resultat av hennes lögner. Vi utbytte olika versioner, från olika sammanhang, som vi hade fått berättade för oss och kom fram till att vi, liksom andra, hade blivit totalt manipulerade. Det där, mitt hjärta, mitt lyssnande öra och min hjälpande hand tog honom till ett bättre ställe. Han har tackat mig och inte dina inbillade särade ben. Jag vet, att du vet, att det här var precis vad som hände utanför dina drömmar.

Jag gillar att du skrivit ut hans namn och att du missat att skriva in ditt ännu en gång. Jag kan inte ha varit tillräckligt tydlig med dig förra gången, så jag ber om ursäkt för det. Vart har du, ditt fokus? Vart är du och ditt liv? Jag måste vara blind, men jag ser det inte här någonstans. Jag ser mig, mina upplevelser, mina ord och mina känslor. Du hamnade ingenstans i närheten av det, när jag förmodligen beslöt mig för att inte längre vara din vän. Ungefär vad som hände med tjejen ur den lilla berättelsen jag skrev ovan.

Jag gillar också att du än en gång hasplar ur dig ordet vän i plural. Vad jag vet, kan mina vänner ha tre negativa saker att säga om mig och det är, att jag är lagom lat, en obotlig tidsoptimist och ibland, kass på att höra av mig. Det absolut värsta som kom ur en mun, vars resterande delar faktiskt känner mig väl, var att jag var en av de bästa vänner hon någonsin haft. Jag antar att jag måste ha behandlat henne ruskigt illa.

På tal om ex, så minns jag att jag förra gången skrev, att viljan hade tagit honom långt. Utkastad från skolan, misslyckad behandling och hem igen. Därför känns ditt ordval lite fel, han fixade egentligen ingenting. Eller jo, han fixade en ny tjej och ett till barn. Jag har en liten bild till dig, för att visa varför jag tycker det finns lite komiska inslag över det hela. Dock begär jag inte att din hjärna ska förstå, då den inte verkar ha funnits tillgänglig hittills.

För att fortsätta i din förvirrade verklighet tänkte jag gå på min såkallade dubbelmoral. Jag gjorde en liten undersökning på Facebook och bland de som känner mig väl. Undersökningen tyder på att jag inte har låtsas varit någons vän, tröstat och gett råd, medan jag bakom ryggen utvecklat någon form av känslor för vederbörandes ex. Den tyder också på att jag inte ljugit om att ha påbörjat en relation, särat på benen, kallat det kärlek och valt att skaffa barn. Om jag någonsin skulle vilja göra något liknande, mot någon annan människa, så skulle jag skjuta mig i huvudet först. Något jag tycker att du starkt borde överväga.

Jag har otvivelaktigt haft tillräckligt med ilska för att täcka min ryggrad och tio till. Jag har inte gjort annat än att skriva och prata om den. Det kan tyckas att det jag skrivit har varit hårt, men hade någon tittat inuti, hade svart mött dennes hornhinnor. Orden lyckas vara en piss i Mississippi i jämförelse. Dock är mina tankar fortfarande underjordiskt låga om dessa människor, i liknelse med tjejen jag nämnde. Du anonym vet, liksom jag, att jag önskar både henne och dessa två att brinna bredvid någon som vägrar släcka elden. Gärna en ursnygg brandman som senare kommer hem till mig, där jag kan sära på benen och välkomna hans slang.