Tänker så det knakar. Jag har ingen aning om hur jag ska formulera mig.

Det är alltid lättare att hjälpa någon annan, än att hjälpa sig själv. Det är den vanliga smörjan. Killar. Hit och dit. Ställer oupphörligt till problem. Ibland lättlösliga och ibland aningen svårare. Man ska förklara så som att han är inte värd dig och han vet inte vad han går miste om.

I slutändan är det faktiskt så, att varenda ord är sant. Tar han mer än vad han ger, ja då är det väl dags att ge sig ut i djungeln igen? Därför ser jag det som starkt att inse att det inte finns någonting kvar. Försöka lägga det bakom sig och gå vidare. Under den processen ska man aldrig glömma att man inte är ensam. För i vår verklighet är ensam inte stark.

Tanken bakom detta hade ingenting att göra med mig själv. Människor runt omkring. Tjejer i min omgivning i största allmänhet, gäller väl egentligen killar också. Men deras situation kan jag inte sätta mig in i, även om den visar sig vara likadan. Är det då man ska förklara hur vi (tjejer) tänker? Alla tänker vi olika oavsett kön och att försöka sätta sig in i någon annans tankar, ser jag som en ren omöjlighet. Ibland kanske man vill, men vem hjälper det? Orsakar inte det mer lidande? Eller blir det lättare att ta fler steg om man tror sig förstå?

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet men det gör ingen skillnad. Jag är fortfarande glad att jag kan hjälpa någon. Någon som nu är värd det där bättre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...