Det är som en film där man kan nästan varenda replik och följer med tyst för sig själv. Mumlar sig fram i meningar man knappt kommer ihåg har ägt rum. Men båda formerna leder tillsammans till ett slut.

Ibland kan filmen gå som en repris i huvudet. Den kan hacka sig fram i ett avskräckande syfte. Scener du valt att glömma. Stanna vid en viss scen för att påminna. Scener du memorerat. Snabbspola och vara händelserna i förväg, för att rädda en vilsen själ. Slutet du glömt. Reprisen kan vara positiv. Den kan lära dig att se början till slut med andra ögon. Budskapet kan bli ett annat men också likartat. Slutet du glömt. Slutet som var detsamma.

Vissa gånger är det en film du vill se. Vissa inte. Filmen du vill se, scenerna du vill komma ihåg snabbspolas förbi. Filmen med sorg, smärta och tårar går ganska sakta. Den pausar gärna. Du måste minnas. Du måste. Filmen kan också vara en kombination av scener. Glädje. Tårar. Lycka. Smärta. Kärlek. Sorg. Det är den filmen som kan vara svårast att glömma, speciellt när chipsskålen var det enda som kom emellan dig och den du delade den med. Den gången filmen inte gick i repris.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...