Det var inte alltid lätt att gå sin egen väg. Inte lätt att hålla fast vid det som var rätt. Inte heller lätt att omfamna livet på dess egna villkor.

Hon hade nästan glömt. Men kvällens filmval hade öppnat de redan öppna ögonen. Hon hade låtsas. Fejkat. Varit någon hon egentligen aldrig varit eller värre, den hon alltid varit. Den som inte avspeglade ett inre. Den som hela tiden varit rädd. Den som inte fastnade, inte för någon. Den som bara hade kapacitet för att täcka en sak, det männen ville ha. Det enda, det sas, att dem ville ha.

I livet hade hon sökt något mer. En gnista. Ett kall. Kärlek. En dröm. Ibland hade hon trott att hon funnit och följt vindens gungningar. Det mjuka hon trodde var korrekt möttes med avhyvlingar, vissa värre än andra. Katastrofer med verkan av en jordbävning. Någonstans var hon ändå en liten bit av sig själv när hon föll. En bit, av den bit som skramlat, stannade kvar hos henne. Fyllde upp med tårar, krossade känslor och svek. De andra sågs aldrig igen. Stegade efter i fotspår av dem som lämnat.

Trots kvällens bismak satt hon med mungiporna uppåt öronen. Hon med det trasiga, gungade med vinden åt ett annat håll. Mot en gnista. Mot ett kall. Mot en dröm. Kanske en dag lita på ordet hon så ogärna ville nämna. Buketten som inte haft sin verkan, den som grundat en syn av icke-existerande, skulle kanske med tur och extra röda blad återta sin forna glans.

En dag. En dag skulle hon också tas med i storm. En som inte var värre än vissa och inte fått erhålla en klass tre varning. Naturkatastrof utan katastrof har verkat vara en del i att omfamna livet med dess egna villkor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...