Sanningen är inte alltid vad den borde vara. Några ord kan förändra det du ser, fånga dagen i ett annat ljus. Ett sånt ljus man gärna blundar för och beskyddar, trots att åtskilliga bevis pekar mot en annan verklighet. En glömd. En gömd. En lögn.

Vardagen kantas ständigt av taggar. Vassa. Elaka. Rosenbuskar som envist blommar, även under vinterhalvåret. Den tid på året, det borde räcka med enbart mörker. Kolsvarta nätter, utan minsta glimt av ett svajande sken. En trygg famn att lägga en kropp av bristande tillit. En axel att stödja sig emot. Ett hjärta att komma nära, närmre. En mun att lyssna till, läppar att kyssa. Att dela, med någon speciell. Bara ett litet svajande sken att sakna, när inte ens försvinnande snö tänder en gnista av hopp.
Längtan efter ärlighet, efter en tid i kyla. Önskan om vänlighet, efter en tid av elakhet. Sökandet efter mod, efter en tid med avsaknad. En vilja av att höra, men inte lyssna till nya sanningar. En vilja av att se, utan att luras av ett annat ljus. En vilja av att berätta och bara gå. Lämna ett förflutet och inte titta tillbaka, på det som missförstods. En illusion med bristande värdighet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...