Splitter skadar, bitar från förr med vassa kanter. Den brännande känslan i bröstet av det som gick fel. Det som inte blev som hon tänkt sig. Viljan hon inte kunnat styra, den som inte var hennes.

Orden hon en gång format med sin mun var meningslösa. Känslorna hon kände, gjorde henne schizofren. Hon hatade dem, precis lika mycket som personen dem brann för. Han som svek, han som lekte och ljög. Han som kommunicerade med text och vände delar av hennes liv upp och ner.

Han pratade om ärlighet och hon såg sig själv, en film i repris. Hon var inte oskyldig. Kontrasterna dem emellan, var inte stora. Lätt för att dölja, svårt att förklara - gemensamma nämnare i två skilda liv. En undermedveten kamp om vem som kunde göra mest skada. Hon hade försökt skydda sig själv. Han hade attackerat. Han hade inte glömt. Ingen av dem hade förträngd. Hon bar det med sig varje dag, varje timme och varje minut. Misstaget. Känslan av att vara ensam. Vara den som förstört och tagit för djupa andetag.

Tankarna gnagde. Ursäktade det honom, hans nonchalans och okänsliga sätt? Fick hon yttligare ett smakprov av en egen medicin?

Hon hade inte menat. Bara älskat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...