Insidan av ögonlocket gjordes inte lika ofta sällskap. Hon såg honom inte som hon en gång gjort. Han hamnade inte längre på en piedestal med en glittrande gloria ovanför sitt huvud.

Hjärtat var numera täckt av kedjor och stora lås, noga sammansvetsade. Den här gången. Den här gången skulle det vara annorlunda. Precis som det sagts alla andra gånger. Tillsammans var dem tre som stångat, stampat sig fram. Hänsynslösa och egenkära steg över hennes känslor, fram till någon annans. Ett textmeddelande hade berättat vad hon redan visste. Han, den sista av de tre, hade tågat fram i de redan upptrampade fotspåren. Knappt fria från värmen av den som gått före.

Hon hade stängt av. Stängt ut honom. Stavat ett nej. Han tog bokstäverna på ett annat sätt. Den bild hon knäppt, hade visats på en vibrerande telefon. Leendet dem delat, ville att hon skulle svara. Pulsen hade ökat, medan hjärtat kunde ses utanför kroppen när det slog sina hårda slag. Hon höll andan och väntade. Efter några sekunder dog vibrationerna ut, men hennes hjärta skulle behöva kämpa ett tag till. Kämpa för att han inte skulle ha den effekten på henne och för att hennes nej, skulle fortsätta vara ett nej.

Hon var inte längre beroende av någon annan än sig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...