Ilskan fick blodet att rusa. Händelsen var inte bara smärtsam, den gjorde henne rasande också. En karl som blåser upp sig. En karl som hotar. En karl som kränker. En karl som släpar i håret genom ett barns spya. En alkoholist med en bärs i handen.

På jobbet var det lättsamt. Ett grubblande huvud störde, men hon var i alla fall inte ensam. Och hon jobbade med någon som bubblade av energi. Det gjorde det svårt att inte le, men samtidigt var det jobbigt. Hennes käke var inte van. Medan hon satt på stolen och väntade på få att assistera brukaren, studsade frågan fram och tillbaka inne i skallen. Älskling, varför gjorde du såhär mot mig?

Skuggan av det som varit, gjorde henne frusen ända in i själen. För hon älskade honom. Hon älskade den snälla delen av honom. Den som lyssnade. Den som höll henne. Den som sa att hon var viktig. Den som ville ha det hon ville ha. Den som var hennes bästa vän. Den som sa att han älskade tillbaka. Den som sa att han inte skulle göra det igen.

Golvet vid dörren kändes bra. Det var bara där hon kunde försvinna i datorns värld. Bara där hon kunde skriva i lugnet. Hon visste att det var enda sättet, mellan det apatiska tittandet i taket, bristen på näring och allt som var förlorat, inte vunnet. På platsen i hörnet skulle det göra mindre ont. Det var tvunget att göra mindre ont. Tvunget att rinna mindre från ögonen. Om det inte gjorde skillnad, vad skulle då göra det?

Hon hatade att det kändes som att hon svikit. Hon hatade känslan av att vara schizofren. Det var inte hennes fel, men det var hennes fel. Det var rätt, men det var inte rätt. Hon förstod, hon förstod inte. Hon ville ha honom i närheten, hon ville inte ha honom i närheten. Hon var rädd, hon var inte rädd. Hon önskade honom bra, hon önskade inte honom bra. Hade hon inte varit där, hade det inte hänt. Svart eller vitt, det borde varit så enkelt.

Telefonen gick varm. Hon hade berättat. Valt att inte förstöra sig själv inifrån och ut. Men det var redan för sent. Hon var trasig, knappt ihopklistrad. Hon var med ett stort brustet hjärta. Det var tomt. Tomt på värmande blod.

 

Ida

22 augusti 2012 13:45

Wow vad du skriver grymt,hit kommer jag igen

http://alexandraida.bloggplatsen.se

Sandra

22 augusti 2012 13:51

Tack! Välkommen åter!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...