Om några timmar skulle kvällen fylla en vecka. Det skulle vara en vecka sedan hon stirrat in i hans mörka ögon. En vecka sedan hon varit livrädd. En vecka sedan hon gråtit hysteriskt i hopp om att han skulle sluta. I hopp om att hatet i hans ögonpar skulle ge sig iväg och aldrig mer närma sig.

Hon hade tagit bort alla hans meddelanden. Hon ville inte läsa. Hon ville inte veta att det funnits. Att dom varit. Ändå hindrade ingenting henne från att läsa det hon skrivit sedan hon träffade honom. Hur glad hon varit i honom. Hur lycklig han gjort henne. Hur jävla fantastiskt det varit att känna sånt hon aldrig känt förut. Att han valt henne. Han hade valt henne och gjort henne speciell. Hon var sin egen, men hon hade varit hans. Läsningen var självplågeri. Rent idiotiskt självplågeri.

Det var tydligt att det var lätt för andra. Lätt att säga vad som var rätt att tänka. Lätt att säga vad som var rätt att känna. Lätt att säga vad som var rätt att göra. För henne var ingenting lätt. Det var inte lätt att kliva ur sängen, inte att ställa sig i duschen, inte att äta och inte ta sig för att göra någonting. Det var heller inte lätt att förklara. Men det som störde henne mest, var tomheten. Hon var tom. Lägenheten var tom. Livet var tomt. Ingenting hade blivit som det skulle.

Sedan förra gången hon skrev, hade knivarna vandrat en bit ur lungorna. Det gjorde inte fullt lika ont att andas. Det var egentligen aldrig själva behandlingen som gjort det svårt. Det var vad den fina sidan hade sagt. Det som hände, som inte skulle ha hänt. Han var inte den som var den. Han var inte den som gjorde illa, inte på något sätt. Han var en stor nallebjörn med den mest gigantiska pumpen hon någonsin känt av, där, mitt i bröstet. Och hon hade känt, när hon verkligen lyssnat.

Idag hade varit en bra dag. En bättre dag. Den var dock inte fullt lika bra, efter att hon stängt dörren bakom sig. Han fattades henne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...