Det var mörkt. Inte ute, men inne. Inuti. När hon lyfte handen och lade den mot sitt bröst så kände hon det. Mörkret. Kylan. Märket som nu och föralltid, skulle finnas kvar.

Hon hade upplevt det förut. De kolsvarta ögonen. Det hårda. Maktlösheten. Förvirringen. Rädslan för vad som skulle hända, när det skulle hända. Oron för hur smärtsamt det skulle vara, fysiskt och känslomässigt. Hon kände hur det darrade i underläppen. Samtidigt försökte hon få det att sluta, precis som hon försökt att få det andra att sluta. Med för lite luft i lungorna, konstaterade hon att det inte gick det här gången heller. Hon kunde inte ens kontrollera sig själv, så hur skulle hon kunna kontrollera någon annan.

Uppgiven satte hon sig i soffan. Det enda hon kunde förmå sig till, var att titta in i väggen. Väggen som ständigt fanns där. Lika uppenbar. Lika klar. Den skulle fortsätta stå där, helt ovetandes om vad som hänt utanför, vid en annan vägg. Någonstans mitt i, kunde hon höra hur magen skrek. Den var hungrig, utan att hon själv ville. Hon ville inte stoppa någonting i munnen. Hon orkade inte. Hon var säker på att varenda tugga skulle ge huvudvärken en redig påminnelse.

Det hade inte alltid varit såhär. Visst hade det funnits dåliga stunder, men det fanns flest av dem bra. Han hade fått henne att slappna av tillräckligt. Hon hade sänkt garden. Blivit kär. Börjat älska. Han hade tagit fram sidor som varit svåra, nästan omöjliga att hitta. Han hade tagit sig tid. Varit varsam. Framförallt, inte gett upp. Och så plötsligt hade det hänt. Det där fina. Det som hon bara delade med honom.

Ofta hade han skällt på andra, för att de inte gjorde som han tyckte, att de inte tog efter hans råd. Det klagades på att det skylldes ifrån sig till alla andra. Ändå stod han bara där och gjorde likadant. I stilla tystnad, undrade hon om han såg det själv eller om han blivit hemmablind. Hon fastnade på det sista och allting annat försvann ur tid och rum.

Hon hade aldrig känt av att det var såhär det skulle bli. Det hade gått så fort, från en stund till en annan. Men hon borde ha förstått att det var oundvikligt. Hon hade hört listig, falsk och stark. Det var bara så det var och det fanns inget, inget hon kunde göra åt saken. Hon hade också hört, att han var tvungen att inse det själv. Men det lilla hopp som fortfarande fanns, tvekade för kung och fosterland.

Med en apatisk hand sökte hon mobiltelefonen. När hon hittade den tryckte hon fram numret, tittade på det och undrade. Vem var han? Vart var kärleken? Var hon värdelös som flickvän? Hur skulle det bli om hon lämnade? Vem skulle älska henne då? Vad skulle hända om. Hon stannade mitt i tankens mening. Hon ville inte fortsätta. Det gjorde ont. För ont. Tårar rann ner för hennes kinder. De hade inte tagit slut. Och hon bad. Hon bad på sina knän. Snälla älskling, drick inte mer.

 

Emm

19 augusti 2012 17:40

Fantastiskt gripande text. Kram

http://www.emmli89.bloggplatsen.se

Sandra

19 augusti 2012 17:43

Alltid kul att höra när någon gillar det man skriver! Tack!

 

Jennie

19 augusti 2012 19:57

Jättefin text, du skriver med en sådan fantastisk känsla :)

http://jennize.bloggplatsen.se

Sandra

19 augusti 2012 19:57

Tack så mycket!

 

Ronja

19 augusti 2012 21:52

Superbra text. Man lever sig väldigt lätt in i texten.

http://flinganshamstrar.bloggplatsen.se

Sandra

19 augusti 2012 22:39

Tack så mycket!

 

a.a

20 augusti 2012 16:04

Jag trodde det var något som hänt dig visste inte att det var en novell-blogg....

http://touch-me.bloggplatsen.se

Sandra

20 augusti 2012 16:12

Då frågar jag dig, vad kände du när du läste?

 

Micke

20 augusti 2012 17:18

Brilliant som vanligt.....Då var den dagen förgylld :)

Sandra

20 augusti 2012 17:25

Bra att jag kan förgylla någons dag :)

 

a.a

20 augusti 2012 17:55

Ibörjan av texten fick jag sån känsla jag hade när jag var lite och blev utsatt för sexuella övergrepp.
Läskig text. Men bra skrivit.

http://touch-me.bloggplatsen.se

Sandra

20 augusti 2012 18:02

Hemskt ledsen över att du fick gå igenom något sådant. Inget barn ska behöva det, inte ett enda!
Den var inte rolig att skriva, men tack!

 

Cicci

22 augusti 2012 21:45

Det där känner jag igen :( . Det gick som en stöt genom kroppen , känslan , minnen... Klarade inte läsa vidare men har lagt din blogg på skärmen på mobilen :) . Skrev under namnet qdela innan :) det du beskriver i ditt inlägg känns som att läsa om livet man levt kramar C

http://www.bonnaliv.bloggplatsen.se

Sandra

23 augusti 2012 21:19

Jag vet inte vad jag ska svara dig. Hemskt ledsen för din skull. Önskar ingen det här.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...