Sist hon hade tänt ljusen, hade han varit här. Filmen som väntade att hon skulle trycka på play, var inte bara en film. De tidigare i serien, hade hon sett tillsammans med honom. Det var så med allt. Allting påminde. Allting andades hans närhet.

Hon förstod. Ingen annan. Han var ingen elak människa. Det var alkoholen som förändrade. Det var alkoholen som gjorde honom elak. Omöjlig att vara med. Omöjlig att leva med. Om han bara hade kunnat hålla sig nykter. Om han bara. Fantastiskt var ordet. Det hade varit fantastiskt. Han och hon. Hon och han. Tillsammans i ett. Hon hade längtat, att få dela allt. Hon ville dela det här. Men han var orsaken. Orsaken var också den enda, som skulle kunna få bort knivarna ur lungorna.

Ingen hade gjort henne så illa som den förra. Inte ens en liten chans fanns det, att det kunde bli värre. Men det blev värre. Ibland tänkte hon att det kanske hade varit lättare om han gjort henne mer illa. Sjukhus illa. Då kanske den där delen som tyckte om honom så jävla mycket, hade dött. Då hade hon kunnat begrava honom bland de andra. Men han var kvar. Han satt i skinnet. Han var fortfarande han med stort H. Och hon visste inte hur hon skulle få det att försvinna.

Han klandrade henne. Hon gissade på att det var därför han inte hade hört av sig. Han var inte typen som skämdes. Även om han gången innan hade böjt på nacken och inte bara uttryckt ett, men flera förlåt. Han hade heller inte tänkt dricka mer. Han sa, att det bara blev knas. Han hade för mycket att förlora. Ändå valde han att behålla det som skulle göra honom ensam, med ingenting kvar.

Hon hade ätit idag. Inte mycket. Men det var i alla fall något. Vågen hon hade ställt sig på, hade visat två kilo mindre än vanligt. Egentligen var det hennes största mardröm, men siffrorna bekom henne inte längre. Dem spelade ingen roll. Om han sagt nåt, hade hon sprungit direkt. Om han hade älskat henne tillbaka, tusen gånger mer. Hon hade tyckt om mest. Det var hon som hade tyckt om mest den här gången också.

Den där kvällen hade han sagt något om att hon inte var något att ha. Hon kunde inte hålla färgen sa han. Men hon hade inte sagt något. Inte från början. När det hade blivit för mycket, hade hon berättat. Hon orkade inte själv. Hon orkade inte själv den här gången heller. Hade hon fått välja, hade hon inte rört sig längre än till toaletten. Helst hade hon stannat i sängen. Det var så svårt. Det skulle inte bli mer. Hon såg det nu. Det var slut. Finito.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...