Jag skrev förut att jag inte visste vem jag var utan dig. Som om jag saknade mening. Sanningen är den, att jag saknade mening tillsammans med dig. Jag förlorade mig själv i sällskapet av dig. Jag har också sagt, att slutar man älska någon, så har man inte älskat riktigt. Det är heller inte sant. Jag andades manipulation. Min kropp reagerade av skuld. Mitt hjärta slog av illusion. Jag älskade. Men inte längre. Inte till priset av att inte ens göra ett försök till att älska mig själv. Det hade jag aldrig kunnat gjort, i skuggan av din kyla.

Du var ombytlig. Ena stunden var jag allt, endast för i nästa inte vara värd mer än skällsord och hat. Vi skulle finnas för varandra. Den genomskinliga meningen i det, var att jag skulle finnas för dig. Annars skulle du inte klara det. Annars skulle du inte leva. Annars kunde du lätt hitta någon annan. Annars skulle ingen vilja ha mig. Annars kunde du avliva djuren. Annars skulle du vägra prata med mig på flera dagar. Annars skulle du inte kunna titta på mig. Annars skulle du inte kunna ta i mig. Annars var allt mitt fel.

Jag kunde försvara dig tills jag hade slut på förklaringar. Men ändå hitta sätt att försvara en gång till. För han menade inte så. Han ska sluta dricka. Det är sista gången. Han har slutat dricka. Var det verkligen han du såg? Han är inte elak mot mig. Han är som en stor nallebjörn egentligen. Det är alkoholen som gör honom sån där. Han förklarade så jag förstod. Han berättade sanningen för mig. Han behöver bara lite tid för sig själv. Han klarar sig inte utan mig. Ni vet inte hur han är. Ni ser inte vad jag ser. Jag hade rätt i två saker, ingen visste hur han var och ingen såg vad jag såg.

Många berättade andra sanningar för mig, men jag förstod ändå inte. Jag gick ändå en walk of shame tillbaka, fler gånger än vad jag har fingrar. Jag älskade honom och han älskade väl mig. Han var ju faktiskt inte sån. Just nu, den här minuten, tror jag att jag kan förstå andras rädsla och oro. Det hade otvivelaktigt kunnat vara värre än att sitta här med en trasig självkänsla och skriva om det. Problemet med att det hade kunnat vara värre, är att blåmärken på insidan inte syns. Det är på ett sätt nästan lika illa.

Andra människor får gärna säga till mig vad jag skulle ha gjort. De får gärna säga vad de tänker eller ha en stark åsikt. De får gärna kritisera mig. De får faktiskt också gärna tycka tyst. Ur mitt perspektiv, är det absolut mycket som hade kunnat vara annorlunda. Om. Det enda jag blev för polisen var statistik, men jag blev i alla fall inte ett mörkertal. Om det hade varit annorlunda andra gånger, förutom just den gången jag precis nämnde, hade det förmodligen ändå inte hjälpt mig ett skit. Ingenting hade hjälpt om jag inte hade hittat dörren till den psykolog jag träffar varje tisdag.

Jag kan inte säga att jag aldrig skrivit något för att göra någon illa. Men det här är inte för att göra någon illa. Det här är för mig. Min chans att inte blunda för vad som varit och springa framåt istället för att lunka med huvudet nedböjt. Jag ångrar ingenting, för det är ingen mening. Jag känner ingen rädsla, jag har inget att vara rädd för. Jag känner ingen skam, för det är inte mitt fel. Jag känner mig glad. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Jag känner mig bra. Jag är fri. Fri som en fågel.

 

Kattis

11 oktober 2013 14:16

Så rörd jag blir att läsa detta Sandra. Heja! Du är stark, som jag redan skrivit tidigare, och klara detta.

Sandra

11 oktober 2013 14:18

Tusen tack!!

 

Souli

11 oktober 2013 14:54

Du är stark och du är smart. Och det är skönt att du är påväg tillbaka :) Jag står alltid bakom dig, redo att putta dig framåt när det behövs.

Sandra

11 oktober 2013 15:30

Du är bäst Souli!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...